June 2013

 
Petrus och Paulus möter kallelsen på helt olika sätt. Bara en sak är gemensam. Det är med kallelsen som med kärleken. Vi tillfrågas inte; vi blir inbjudna.
 
 

 
Pastor är en vanlig benämning på en församlingsledare, i synnerhet inom frikyrkan. Ordet kommer från latinet (pastor) och betyder herde. Det svarar mot grekiskans poimēn, som används 29 gånger i Nya testamentet, framför allt om Jesus som kallas ”den gode herden”. Den kan alltså även översättas med ”den gode pastorn”.
Begreppet pastor användes dock aldrig som en titel i den tidiga kyrkan, det betecknade en funktion. Augustinus ger på 400-talet följande beskrivning av vad pastorn förväntades göra: ”De [pastorerna] skall tillrättvisa de oordentliga, uppmuntra de modfällda, stödja de vacklande, vederlägga dem som säger emot, utestänga de svekfulla, undervisa de okunniga, uppliva de lata, tygla bråkmakarna, kuva de arroganta, mäkla fred bland de tvistande, underlätta för de fattiga, befria de förtryckta, styrka de godhjärtade, ha tålamod med de onda och älska alla.”
 
 

 
Kyrkans första ledare, apostlarna, fick sin träning i Jesu sällskap. Genom fall och upprättelse förvärvade de långsamt den hjärtats enfald som utplånar självupptagenhet och karriärlystnad. En andlig ledare behöver vara vad Jesus kallar ”renhjärtad”, en egenskap som gör henne fri från begäret att söka andras uppskattning. 
Ett uppdrag som måste bäras med bävan – att vara människornas herde – får inte hamna i händerna på den som är mer upptagen av styling än autenticitet och gärna titulerar sig själv ledare.
 
 

 
Vi skriver vi i annonsen när vi söker ledare till kyrkan?
Medan kompetens är signalordet i samtidens ledarskapskultur, är karaktär sökordet när Skriften efterlyser ledare.
I den unga kyrkan sökte man ledare bland dem som inte själva aspirerade. Uppdraget krävde människor som lämnat de jagcentrerade sidorna av livet – behovet att slå sig fram, bli sedd och nå framgång – bakom sig. Bland dem som älskade det fördolda livet med Kristus letade man kandidater till församlingens presbyterium, de äldste.
Ofta fick man leta enträget. De mest lämpade undvek att annonsera sig.
 
 

 
Den objektiva sidan av uppdraget som en kyrkans herde består i hur ledarskapet utövas. Samtalet på Tiberias strand, där kallelsescenen utspelar sig, utmynnar i att Jesus anger med vad för slags död Petrus skall förhärliga Gud. Det handlar om att vara ledare i Jesu anda: ”Den gode herden ger sitt liv för fåren.”
Därmed är det från början sagt: allt kristet ledarskap slutar på korset. Ett liv i korsets ljus utgör den väg på vilken uppdraget ”administreras”: man utövar andligt ledarskap genom att lägga ner sitt liv. Vad det sedan innebär att ”ta sitt kors” och bli lik Jesus ”i en död som hans”, är inte den kallades sak att avgöra.
 
 

 
Jesus prövar lämpligheten hos kyrkans förste biskop med en fråga: Älskar du mig?
Allt kristet ledarskap är i grunden en fråga om kärlek. Därför lyder inte frågan: Vill du vara ledare för min församling? Den kritiska frågan är: Älskar du mig mer än de andra gör?
I Jesu fråga framträder den subjektiva sidan av kallelsen. Endast den som älskar Jesus kan efterlikna hans ledarskap, speglat i ömheten för människorna. Ledaren behöver inte vara bättre utbildad och mer begåvad än andra, men måste ha besvarat kärleken till Herren mer förbehållslöst än de många.
 
 

 
Vi är nu inne i apostlafastans tredje vecka. En fastetid som ger oss anledning att reflektera över kyrkans väsen och identitet. Under dess två första veckor har vi gjort det genom att meditera över Treenighetens och äktenskapets mysterier. Ur det första är kyrkan farmsprungen. Det andra avbildar hur kyrkans förverkligar sin identitet när hon lever i utgivande kärlek.
Den återstående tiden av apostlafastan skall vi på denna plats försöka säga något om hur kyrkan leds. Vad är utmärkande för ett andligt ledarskap i Petrus och Paulus anda, kyrkans två apostlafurstar som vi skall fira den 29 juni?
Petrus är den förste att möta den kallelse som är enkel och omöjlig: ”Var en herde för min hjord.” Vad skulle göra honom lämplig för ett sådant uppdrag?
 
 

 
”Vem är min mor och mina bröder?” frågar Jesus när man påpekar att hans mor och bröder står utanför dörren. Så gör han en gest mot dem som sitter omkring: ”Det här är min mor och mina bröder. Den som gör min himmelske faders vilja är min bror och syster och mor.”
Äktenskapets sakramentala innebörd består i att det pekar utöver den egna biologiska familjen. Det är ingen privat angelägenhet utan berör hela kyrkan, och genom kyrkan hela världen såsom en enda familj. Det är i detta större sammanhang Paulus placerar äktenskapet mellan man och kvinna när han skriver: Jag säger detta med tanke på Kristus och kyrkan.
Dess hemlighet är stor: att vara en ikon av den gudomliga kärleken, av föreningen mellan Gud och människa, av den himmelska bröllopsfest som väntar bortom den värld där alla ikoner flagnar.
 
 

 
När två människor lever tillsammans, inte för att äga och kontrollera, utan i den kärlek som tror allt, bär allt och uthärdar allt liknar deras gemenskap Guds periochoresis (se 30 maj).
Målet när äktenskapslöftet ges är denna kärlek. I löftet betygar vi varandra trohet ”till dess döden skiljer oss åt.” Men det vore riktigare att säga: till dess döden förenar oss helt och hållet. Ty endast döden med Kristus kan förena oss så helt med varandra – och med Gud – att all egen glädje är glädjen över den andre.
 
 

 
Som allt annat i den här världen lider äktenskapet under syndafallets konsekvenser. Det hävdar sina egna rättigheter. Därför måste äktenskapet återupprättas. Hur skedde det i den tidiga kyrkan?
”Detta skedde i den handling i vilken varje aspekt i livet dömdes, försonades och förvandlades – i eukaristin”, skriver Alexander Schmemann.
Det viktigaste skälet till vigsel i kyrkan är äktenskapets förening med Kristi död och uppståndelse. När bruden och brudgummen i den ortodoxa vigselgudstjänsten får varsin krona på huvudet är symboliken flerfaldig. Kronorna är en Gudsrikessymbol: de gestaltar hur äktenskapet kan avbilda Guds rike. Men de är också martyrkronornas ära och härlighet. Först när äktenskapet ”dör från sig själv”, så att det kan peka utöver sig själv, blir det ett äktenskap i Kristus. En ikon av självutgivande Guds kärlek.