Den enkla vägen

Nilos av Ankara går nu vidare och beskriver den vishet som utgick från öknen där det monastiska livets vagga stod. När han återkallar minnet av de munkar som ”genom daglig och uthållig askes förvärvat en inre stabilitet”, förbinder han visheten med enkelheten. Hur såg då deras askes ut?

De provocerade inte varandra genom att hänge sig åt överdrifter. Inte heller processade de mot varandra, eftersom samvetet är vars och ens opartiske domare. Den ene var inte rik medan den andre var utblottad; den ene åt inte för mycket medan den andre var hungrig. Generositeten hos de välbeställda utjämnade andras brist. Viljan att dela med sig eliminerade varje anomali och banade väg för jämlikhet och rättvisa. Även om ojämlikhet då som nu existerade, ledde det inte till fåfäng strävan efter social status, snarare till en djup önskan att överträffa varandra i ödmjukhet. Avund, illvilja, arrogans och högfärd avvisades tillsammans med allt som skapar oenighet.

För Nilos av Ankara framstår dessa munkar som ljus i mörkret. Även om den väg de går innebär en viss möda, är den enkel och okomplicerad. 

De visade alla hur enkelt det är oskadd undkomma lidelsernas krav.

Nu sörjer Nilos över att denna enkelhet gått förlorad i klosterlivet. De många omsorgerna har ”avtrubbat den sanna askesens egg”, klagar han. Enkelheten har ersatts av dess motsats, dubbelheten. En erfarenhet som Visheten sätter ord på: ”Bättre är en fattig man som vandrar i ostrafflighet, än en rik, som i vrånghet går dubbelvägar” (Ords 28:6). Nilos av Ankara skriver:

Vi söker inte längre livets klarhet och enkelhet. Vi värdesätter inte längre stillheten, som befriar oss från gammal bråte. I stället fyller vi livet med en myckenhet av ting som distraherar oss från det verkliga målet.