Katedraltänkandets återkomst

Ett uttryck som plockas upp av allt fler i vår tid är vad som på engelska kallas cathedral projects. De som under medeltiden lade grunden till en katedral och vigde sina liv åt att bygga den, visste att de inte skulle få se sin strävan fullbordad under sin egen livstid. Notre Dame i Paris tog 150 år att bygga, vilket var snabbt i jämförelse med åtskilliga andra av Europas stora katedraler. De som ägnade sina liv åt att lägga sten på sten levde långsiktigt, inte kortsiktigt, och arbetade för något som först kommande generationer skulle få se frukten av. 

Idéhistorikern Sven-Erik Liedman plockar i dag upp katedraltänkandet i en kulturessä i Dagens Nyheter. Han gör det i ljuset av en valrörelse där partierna tävlade om att stryka oss medhårs och framtidens överlevnad helt hamnade i skuggan av det närliggande, kriminalitet och elpriser:

Efter den outhärdligt futtiga svenska valrörelsen har jag tänkt mycket på vad ett sådant katedraltänkande skulle innebära i dag.

Att föra en politik och bygga en värld så som man en gång byggde katedraler förutsätter inte bara ”långa linjer”, men en grundläggande omvärdering av begrepp som framsteg och tillväxt. Och inte minst, en omdefinition av vad vi menar med frihet. När Sven-Erik Liedman gör sin analys av utvecklingen från 1980 och framåt skriver han:

Framsteg mäts i rikedom. Allt annat må malas till grus men pengarna består. Till individen lämnas en enda frihet, kallad valfrihet. Den består i möjligheten att välja bland alla de oräkneliga varor som marknaden erbjuder.

De alarmerande klimatförändringarna, med alla dess följdverkningar, kräver det katedraltänkande som skapar en solidaritet med framtidens generationer. Den livshållning som aposteln Paulus en gång formulerade i orden “ingen lever för sin egen skull och ingen dör för sin egen skull”. Att leva för Gud sammanfaller alltid med att leva för den värld Gud gett oss och den framtid från vilken profeterna adresserar oss. Det är att leva med en tidshorisont som vidgar sig och inte bara för nuet.

Djupast sätt manar oss katedraltänkandet att omdefiniera vad det är att vara människa genom att tillägna oss det förflutnas visdom.