Att hålla elden brinnande

Åtskilliga iakttagare menar att vi redan befinner oss i slutet av antropocen, det namn forskare gett den epok som utmärks av att vi som människor, inte minst genom vår strävan efter ständig ekonomisk tillväxt, driver de ekologiska konvulsionerna på vår planet. När FN:s generalsekreterare Antonio Guterres nyligen sa att vi som mänsklighet står inför valet av ”kollektiv handling eller kollektivt självmord”, lät det förvisso drastiskt. Men allt fler ledande forskare använder nu ett liknande språk i sina försök att skaka om och väcka. Osäkerhet har alltid funnits i vår värld, men i rapporten World of Worries som i dagarna publicerats av FN, skriver författarna att ”en ny ’osäkerhets-komplexitet’ som aldrig förr har skådats i mänsklighetens historia håller på att ta form.”

Hur håller man elden brinnande när katastrofer konvergerar, vare sig dessa är geopolitiska, ekonomiska, kulturella, ekologiska – eller personliga?

Det engelska uttrycket to carry the fire bär på en innebörd av att bevara sin mänsklighet intakt i en värld som matar missmodet och släcker hoppet. Det borde inte vara så, men det är svårt att frigöra sig från intrycket att teknologin, som skulle tjäna det goda livet och mänsklighetens framsteg, blivit en förlängning av vårt begär att behärska världen. Ju mer teknologiska desto mindre mänskliga tycks vi bli. Som om framsteget blivit kontraproduktivt. I stället för att uppmuntra ett enklare, klokare och mer varsamt sätt att leva får de artificiella landvinningarna våra naturliga förmågor att förtvina.

Hur kan vi vägleda varandra till en djupare eftertänksamhet (ordet är den röda tråden i Bibelns vishetslitteratur) när våra egna extremt aktiva liv blir en allt tyngre börda för oss själva? ”Om vi inte tänker”, sa Thomas Merton, ”kommer vi inte att kunna handla fritt. Vi blir utlämnade åt krafter som vi inte begriper, krafter som är godtyckliga, destruktiva, blinda och ödesdigra för oss och vår värld.” 

Den engelske poeten och författaren Paul Kingsnorth, numera bosatt på Irland, hör till de mer skarpsynta betraktarna av vår civilisationskris. Han talar om en pågående ”trefaldig jordbävning”: det globala ekologiska sammanbrottet, den kulturella desintegrationen i väst och framväxten av de digitala teknologier som får ett allt fastare grepp om våra liv. För Paul Kingsnorth, som av en recensent av hans senaste roman beskrivits som den mest intressanta nu levande författaren i England, handlar krisen inte om ekonomi eller politik. Den är betydligt större än så. Han skriver:

Som jag ser det är vårt samhälle andligen skadat, men vi vet inte om det. Vi behöver identifiera var skadan sitter, liksom dess orsak, innan vi kan få en aning om vad ett tillfrisknande på andra sidan kan innebära.

Paul Kingsnorth, som vi ska återkomma till i Fastebloggen under hösten, beskriver sig själv som ”en poet i algoritmernas tidsålder, en traditionalist av instinkt, en radikal i hjärtat, en människa från förorterna med kärlek till skogarna, en ortodox kristen med en hednisk själ”. I en längre essä i årets sista utgåva av tidskriften Pilgrim kommer han att dela sin märkliga berättelse om vägen från ateism och ockultism till ortodox kristen tro.