Viktigare än fastan

När Jesus besvarar frågan ”Vem är min nästa?” står en främling i berättelsens centrum. Detsamma sker i den gammaltestamentliga läsningen kommande söndag, den femtonde efter trefaldighet, när Elia besöker änkan i Sarefat. En berättelse om rättfärdighet, gästfrihet och medkänsla. Kvinnan i Sarefat som räcker Elia bröd – livets gåva – får samma gåva i gengäld. Hennes mod är häpnadsväckande när hon tar emot den främmande profeten i sitt hem.

När kvinnan sätter sig vid det dukade bordet, tillsammans med sin son och den gästande profeten, växer en enkel meny fram inför deras ögon. Dag för dag har de allt de behöver.

Den namnlösa kvinnan i Sarefat, liksom Rachav i Jeriko, är icke-israelitiska kvinnor, människor i marginalen, som genom att ta emot främlingen i sitt hem blir ”förrädare” ur sitt eget folks och dess religions perspektiv. I Bibeln lyfts de fram som förebilder genom den tro som tar sig uttryck i gästfrihet. I Benedikts regel är gästfriheten, särskilt mot fattiga och pilgrimer, viktigare än fastan: Den överordnade bryter fastan för gästens skull.

Ansvaret för gästerna är i klostret ett hedersuppdrag som anförtros dem som gjort framsteg på det inre livets väg. Benedikt skriver:

Gästernas rum skall anförtros en broder vars själ är präglad av gudsfruktan. Där skall det finnas bäddade sängar i tillräckligt antal.