Sobornost

När jag under årets apostlafasta läser Nicholas Afanasievs bok The Church of the Holy Spirit drar jag mig till minnes ett av många stimulerande samtal inom tidskriften Pilgrims referensgrupp. Det var rätt många år sedan, vi satt den dagen i Vasarummet i Nya Slottet i Bjärka-Säby, och frågan om det kyrkliga ämbetet kom på tal. Vilket kyrkligt ledarskap hade störst förutsättningar att skapa samling och enhet inom kristenheten? 

Efter några minuter av utbyten i gruppen tog Torsten Kälvemark, som dittills suttit tyst, till orda. Lågmält men med stor skärpa yttrade han de ord jag senare ofta erinrat mig när jag tänkt på lekmannateologen Kälvemark, som betydde så mycket för både tidskriften Pilgrim och Johannesakademin i ett skede när Ekumeniska Kommuniteten var i vardande. Han sa:

Kyrkan har bara en ledare – den helige Ande!

Jag behöver nog inte säga att det uppstod en stunds tystnad bland de samtalande. När Torsten Kälvemark förklarade vad han avsåg med sina ord klarnade innebörden av sobornost, den ryska term som användes av teologer som Vladimir Lossky och Alexey Khomiakov för att uttrycka den organiska och spontana ordning som är en följd, inte av den kyrkliga auktoritetens direktiv men ett djupt samförstånd i en gemenskap. En konsensus grundad på Andens enhet inom Kristi kropp.

Precis som hos Afanasiev, eller andra ortodoxa teologer för den delen, är Torsten Kälvemarks ord om Anden som kyrkans ende ledare inte en slutsats som vetter åt anarki. De står inte i motsats till behovet av en ledarstruktur bestående av biskop och presbyterium. Men lika stor som skepsisen är mot tendensen att alltid vilja gripa efter en yttre auktoritet, eller hävda en sådan, lika stor är tilltron till den helige Ande. En tillit som innebär att det är gemenskapen som leder kyrkan – Anden är ju given åt alla! Den som ’presiderar’ – biskopen – gör det endast i härledd mening, genom den nådegåva Anden givit. I ortodox tradition – till skillnad från såväl romersk-katolsk som luthersk – kan den som är föreslagen till biskop därför inte utses förrän gemenskapen gett sitt uttryckliga bifall i liturgin. 

Det är i detta ljus vi behöver förstå Nicholas Afanasievs starka betoning av delaktigheten i kyrkan. Ingen är präst, ingen är ledare, mer än någon annan! Genom dopet i vatten och ande tillhör vi alla samma heliga prästerskap, men tilldelas av Anden olika nådegåvor. I ortodox tradition framträder denna delaktighet allra tydligast i liturgin. Alla kan av naturliga skäl inte be samtliga böner, någon celebrerar och sätter ord på den eukaristiska bönen, men om inte församlingen ’koncelebrerar’ genom att instämma med sitt amen framträder inte kyrkan som ”en enda kropp”. Prästerna, de som tillsammans med biskopen ’presiderar’ i den eukaristiska församlingen, är del av samma heliga prästerskap som alla döpta, och om inte gemenskapen ’bekräftar’ sin präst har denne ingen legitimitet hur mycket han än hävdar sin auktoritet. Ty endast en kan med rätta kalla sig ledare i kyrkan: den helige Ande.