Anarki eller ordning?

I kapitlet ”Those who preside in the Lord” kommenterar Nicholas Afanasiev inledningsvis en föreställning som varit seglivad bland en del teologer: att den tidigaste kristna perioden, åtminstone utanför Palestina, skulle ha levt i ett tillstånd av karismatisk anarki fram till dess att en fastare organisation introducerades i församlingarna. Något som i sin tur skulle ha inneburit slutet på den karismatiska perioden i kyrkan. För Afanasiev är detta nonsens.

Som så ofta är det de mest problematiska påståendena som vinner störst tilltro, och därför blev också tesen om karismatisk anarki allmänt accepterad.

Det är gåtfullt, menar han, hur en sådan föreställning kunnat få spridning, och ägnar ett grundläggande kapitel i sin bok åt att visa hur en struktur för församlingarnas liv och ledning var en självklarhet redan mycket tidigt, och på inget sätt stod i motsats till ”ett överflöd av karismatiska gåvor”, som han kallar det. Afanasiev skriver:

Om den karismatiska eran hade tagit slut, skulle det ha inneburit slutet på kyrkans själva existens, eftersom kyrkan var och fortfarande är en karismatisk organism.

Och samtidigt skulle ”ingen av församlingarna ha kunnat överleva ens en dag utan någon som stod i dess ledning”. Paulus ord i Första Korinthierbrevet ”Låt allt ske värdigt och med ordning” (14:40) och ”Gud är inte oordningens Gud utan fridens” (14:33), vederlägger påståendena om karismatisk anarki i den tidiga kyrkan, menar Afansiev. Vissa defekter, som i församlingen i Korinth, har alltid funnits i kyrkan, men ”där det finns struktur och ordning kan ingen anarki existera”. Och han tillägger:

Om extatiska beteenden hade varit normen i församlingarna, varför skulle då Paulus, den mest begåvade karismatikern av alla, lägga sig vinn om en struktur och ordning för församlingslivet, något han menade att han fått från Gud själv, eftersom Gud inte är oordningens och anarkins Gud, utan fridens Gud.

Grundläggande för samspelet mellan organism och organisation är frågan om hur kyrkan leds. Om eukaristin skapar kyrkan – en nyckeltanke hos Afanasiev – innebär det att den avgörande ordningsfrågan gäller ledningen av den eukaristiska måltiden. ”En fundamental princip i eukaristisk ecklesiologi är att ingen lokal församling kan existera utan någon som ’presiderar’ i måltiden”, skriver Afanasiev. Han använder återkommande termen ’presiderar’ om den roll som redan i de nytestamentliga texterna tillskrivs biskopen och presbyterna. Och här gör han en viktig distinktion i relation till vad han tidigare skrivit:

Även om det, som vi tidigare sett, inte fanns någon väsentlig skillnad i den unga kristenheten mellan de tjänster som kom till uttryck genom ’karismatiker’ och den som presbyter-biskop innehade, så fanns likväl en skillnad när det gäller den betydelse de senare hade för kyrkans existens. En lokal församling kan och kunde existera utan profeter, lärare och de som bar på olika nådegåvor – såsom kraftgärningar, helande och olika tungotal – men inte ens för en tid kan den existera utan någon som har uppgiften att leda.

Återigen betonar Afanasiev att denna skillnad inte har att göra med att några är präster mer än andra, likväl är biskopens tjänst i kyrkan en ”ontologisk nödvändighet”, som han uttrycker det. Men denna ontologi handlar om kyrkans väsen, inte om graden av personlig helighet. Den eukaristiska församlingen utgörs av ett heligt prästerskap – alla döpta – under ledning av en i detta prästerskap som fått charisman att ’presidera’. Med det synsättet ”blir alla frågor om nivåer av prästerlig värdighet överflödiga”, skriver Afanasiev.