Den partikulära nådegåvan

Nicholas Afansievs beskrivning av kyrkan som en ’karismatisk organism’ är intressant inte minst i ljuset av hur begreppet har använts i neokarismatiska rörelser i modern tid. Här finns likheter men också skillnader. I ett längre kapitel med rubriken The work of the ministry går han igenom de välkända nytestamentliga texterna om Andens gåvor (charismata). Han skriver bland annat följande:

Genom Andens gåva blir alla i kyrkan ordinerade till kungar och präster. Men samme Ande, i vilken alla blivit döpta, förmedlar så som han vill särskilda gåvor till var och en för tjänst i församlingen.

I sin undervisning om den helige Andes kyrka återkommer Afansiev till förhållandet mellan det allmänna och det partikulära. Med samma eftertryck som Paulus, som framhåller att ”med en och samma Ande har vi alla döpts att höra till en och samma kropp” liksom att ”alla har vi fått en och samma Ande att dricka” (1 Kor 12:13), betonar Afansiev att det ”inte kan finnas några icke-karismatiska medlemmar kyrkan”. Och den grundläggande charisman – nådegåvan – är den prästerliga värdighet, given åt var och en genom dopet i vatten och Ande, genom vilken alla döpta utför sin tjänst när församlingen samlas för att fira eukaristin. Men i det ”heliga prästerskap” som kyrkan utgör har var och en därtill sin särskilda nådegåva och uppgift, allt eftersom Anden väljer att fördela dessa.

Medan alla är präster, ordinerar Gud några till apostolisk tjänst, några till att tjäna som profeter, herdar och lärare.

Men det finns också många andra tjänster, alla lika betydelsefulla för helheten. Afansiev skriver:

I en lokal församling finns ingen medlem som kan vara utan en annan medlem, vilken plats han än har i kroppen. Livet i kyrkan är Andens liv. … De olika gåvorna och tjänsterna kan inte rubba den ontologiska enheten i församlingen, för deras olikhet i kroppen är inte ontologisk utan funktionell.

När Afansiev går igenom de klassiska avsnitten i Första Korinthierbrevet 12:8–11 och Romarbrevet 12:6–9 där olika Andens gåvor listas, kommenterar han samtidigt:

Genom att räkna upp olika tjänster avser inte Paulus att ge en uttömmande lista. Även om han ville skulle han inte ha kunnat ge en fullständig lista då dessa tjänster på hans tid fortfarande var ’in statu nascendi’ (i vardande). Dessutom utgjorde inte de nytestamentliga breven specialiserade avhandlingar om ecklesiologi. Avsikten var att ta upp förhållanden som var aktuella i de församlingar som adresserades.

Den distinktion som ibland görs när man talar om ”karismatiska tjänster” i kontrast till uppgifterna som biskop, presbyter och diakon, kallar Afansiev för en ”inbillad distinktion som bygger på en missuppfattning”. Varje tjänst i kyrkan förutsätter en charisma, och därför är var och en som anförtrotts en uppgift karismatiker, på samma sätt som var och en när hon blir en del av kyrkan tar emot det allmänna prästadömets gåva. Att föreställa sig att det skulle finnas uppgifter i församlingen som inte behöver en Andens gåva, vore som att säga att det i kyrkan skulle ”existera ett territorium som undandragits nåden”, som Afansiev uttrycker det.

Därför kan man inte, framhåller han, göra en distinktion mellan tjänsten som apostel, profet eller lärare å ena sidan och tjänsten som biskop-presbyter och diakon å den andra. Samtliga är ’karismatiker’ i ordets djupa mening. Och Afansiev tillägger:

Det ligger i sakens natur att alla karismatiker är beroende av en lokal församling och på samma gång fria från dess kontroll.