Ett heligt prästerskap

Det är inte svårt att förstå att Afanasiev väckte viss irritation inom sina egna led genom sitt sätt att ifrågasätta strukturer och förhållanden inom kyrkan som han menar inte är grundade i den tidiga kristna traditionen. Framför allt riktar han alltså skarp kritik mot den klyfta som skapats mellan präster och lekmän genom en syn på prästämbetet som långsamt kom att slå igenom i kyrkan. 

Hur ska man då förstå förhållandet mellan vigda ämbetsbärare och alla döptas prästerliga identitet? Afanasiev menar att vi till att börja med behöver tolka Nya testamentets tal om ett ”heligt prästerskap” mot bakgrund av prästrollen i Israel. När Petrus i sitt första brev adresserar de döpta, inte bara som ”utvalda” utan också som “präster”, har ett dramatiskt skifte ägt rum i förhållande till det första förbundets ordning. Prästtjänsten i Israel tillhörde Levi stam, vilket innebar att det stora flertalet var utestängda från denna tjänst. Men ett löfte ges redan i Gamla testamentet om ett ”rike av präster”. När gick det löftet i uppfyllelse?

När förhänget i templet brast. I det ögonblick då Jesus gav upp andan på korset med ropet ”Det är fullbordat!” överskreds gapet mellan det heliga och världen. När Kristus frambär sig själv som offer öppnas vägen till det allra heligaste – bilden av själva himlen – dit endast översteprästen i Israel fick träda in en gång om året, på Yom Kippur, den stora försoningsdagen. Därför kan Hebreerbrevet, med det första förbundets gudstjänst som förebild, teckna en djärv vision av hur det nya förbundets gudstjänst äger rum i himlen: ”Ni har kommit till Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem, och står inför mångtusende änglar, en festförsamling av alla förstfödda som har sitt namn i himlen” (Hebr 12:22-23).

När Hebreerbrevets författare utvecklar sin undervisning om Kristi prästtjänst är det inte den levitiska prästtjänsten som utgör förebild – Jesus tillhörde ju inte Levi stam – utan den prästtjänst som representeras av Melkisedek, vars persona tecknas med följande gåtfulla ord: 

Denne Melkisedek var kung i Salem och präst åt Gud den högste … Han har ingen far, ingen mor och inget stamträd. Hans dagar har ingen början, hans liv inget slut. Han är lik Guds son: han förblir präst för evigt. (Heb 7:1–3)

Här antyds en radikalt ny ordning. Afanasiev skriver:

I stället för ett tempel byggt av händer, har de kristna ett tempel som inte är byggt av människohänder. I stället för blodiga offer frambär de andliga offer. Kyrkan är ett ’andligt hus’ (oikos pneumatikos), det tempel i vilket de kristna blir levande stenar genom dopet (1 Pet 2:5). Som levande stenar är de delaktiga i Kristi prästtjänst.

Prästtjänsten i Israel var knuten till templet. Templet kunde inte existera utan präster, prästerna kunde inte vara präster utan ett tempel. Och templets primära funktion var offertjänsten. När Jesus började tala om sig själv som ett ”tempel” uppstod förvirring: “Riv ner detta tempel… det tempel han talade om var hans kropp.” (Joh 2:19, 21) Kristi kropp är det nya templet, inte byggt av människohand. I detta tempel har vi, enligt den främste av apostlarna, infogats som ”levande stenar i ett andligt husbygge”, och blivit ”ett heligt prästerskap som kan frambära andliga offer som Gud vill ta emot tack vare Jesus Kristus” (1 Pet 2:5).