Den helige Andes kyrka

Under apostlafastan, som inleds i dag och sträcker sig fram till aftonen mot den 29 juni då apostlarna Petrus och Paulus firas, ska vi läsa en av Ukrainas mest betydande teologer i modern tid, Nicholas Afanasiev, och dennes “bortglömda klassiker” som Rowan Willliams kallat hans bok The Church of the Holy Spirit.

Afanasiev föddes i Odessa 1893 och präglades på djupet av det medelhavsliknande landskapet vid Svarta havet där han växte upp: solen, naturen, stränderna. Samtidigt fick han redan som ung bevittna mycket lidande och död. Till en början i uppslitande politiska konflikter, senare i de inbördes stridigheter som följde efter den ryska revolutionen 1917. Tillsammans med tusentals andra tvingades han 1920 fly sitt land och hamnade då i Belgrad. Här började han studera teologi vid universitet, en kärlek som tidigt väckts hos honom. Livet i exil var krävande: ett nytt språk, främlingskap, ett knappt stipendium att livnära sig på, vilket gjorde att han tillsammans med andra flyktingar tvingades leva under extremt enkla förhållanden.

I Belgrad drogs Afanasiev in i en eukaristisk väckelse inspirerad av den berömde teologen Sergius Bulgakov. Men han fick också känna av de konflikter inom den rysk-ortodoxa kyrkan som han kom att lida av under hela sitt liv. Unga hängivna kristna splittrades i sin syn på den ryska staten, rysk historia, kultur och andlighet. En skiljelinje som ofta kom att gå rakt igenom familjer och vänskaper.

Vid den teologiska fakulteten i Belgrad studerade Afanasiev bland annat under den renommerade ryske kyrkohistorikern A. P. Dobroklonsky, något som kom att få avgörande betydelse för hans fortsatta inriktning, Det var denne som inspirerade honom att tränga djupare in i frågorna om vad kyrkan är – bortom kanoniska regler, hierarkiska strukturer och kyrkomöten. På 1930-talet fick han en förfrågan från S:t Serge, den framväxande ortodoxa akademin i Paris där Bulgakov då var rektor, om att komma dit för att undervisa. Här blev han kvar under återstoden av sitt liv.

Intrycken från Bulgakov och dennes kraftfulla betoning av eukaristin, tillsammans med studierna av Nya testamentet och de tidiga kristna källorna som Dobroklonsky satt honom på spåren mot, ledde nu Afansiev till att alltmer intensivt söka en djupare förståelse av kyrkans väsen och hennes relation till världen. Det är dessa insikter han så småningom sammanfattar i sin opus magnum om den helige Andes kyrka. Här formulerar han den vision av kyrkan som inte bara påverkade samtida ortodoxa teologer som Alexander Schmemann utan även framstående katolska teologer, bland dem Henri de Lubac, och som refererades till under Andra Vatikankonciliet: Kyrkan skapar eukaristin och eukaristin skapar kyrkan.

Grundläggande för denna vision av kyrkan är betoningen av det allmänna prästadömet: all döpta har del i Kristi prästerliga tjänst och är delaktiga i firandet av eukaristin. Därför inleder Afanasiev sin bok med ett ingående bibelstudium om vad som sker i dopet och den efterföljande krismasmörjelsen: i dessa handlingar konsekreras varje medlem i kyrkan till såväl präst som profet.