Ur hopplöshetens smältdegel

Rösterna i Jerusalem för tjugosex sekler sedan skulle lika gärna kunnat vara röster inifrån en belägrad ukrainsk stad just nu. De tillhör människor som fått lära sig att leva under ytterst knappa förhållanden, i ständig osäkerhet och under ockupationsmaktens förtryck. Och när staden är intagen och krossad, all infrastruktur förstörd, hör vi rösterna från dem som bokstavligen sitter i askan efter en nedbränd stad där Babylons soldater härjar lika fritt och brutalt som ryska legosoldater just nu.

De våldtar kvinnorna i Sion 
och flickorna i Juda städer. 
De hänger förnäma män 
och visar ringaktning för de äldste (Klag 5:11-12)

Det som enligt varje civiliserad kanon inte kunde hända – inte skulle hända – händer. Poeten Jeremia hade tidigt sett allt detta komma och med kuslig precision profeterat om en dag när ”Döden stiger in genom våra fönster”.

Men det mest outhärdliga av allt – till och med svårare än förlusten av familjemedlemmar, byggnader och samhällsstrukturer – är förlusten av mening, som för detta folk var så djupt förbundet med deras förhållande till Gud. Hela deras stora berättelse har havererat. Och om detta kan hända – vad kan då inte hända?

Klagovisorna undviker att skynda förbi det outhärdliga. Likväl, och kanske just därför, låter de oss höra märkliga röster av hopp. ”Det är gott att hoppas i stillhet på Herren.” (3:26) Ord som dessa, som ger uttryck för en överraskande förtröstan, citeras inte sällan utanför sitt sammanhang i predikningar eller textläsningar. Men vi gör inte orden rättvisa, och kan inte förstå deras radikalitet, om vi inte läser dem i deras kontext. Vad som här kommer till uttryck är ”hopp där inget hopp finns”, för att anspela på en formulering i Romarbrevet (4:18). Det uppstår inte genom att man försöker ”glömma och gå vidare”. Det stiger ur hopplöshetens smältdegel.