Vad skapelsen är – och inte är

En kristen skapelselära utgår vanligen från att skapelsen har sitt ursprung i Gud, men att den därefter lever sitt liv mer eller mindre på egen hand. Men Gud är inte bara världens skapare, han är också i en mening vad han skapar. Den skapade världen har inte bara fått sin existens från Gud, den uppehålls genom att förbli i Gud. Att tala om skapelsens oberoende leder tanken fel.

För Philip Sherrard innebär Paulus ord på Areopagen – ”det är i honom vi lever, rör oss och är till” – att skapelsen sker i Gud, inte utanför Gud. Det skapade kan inte fortleva utanför Gud. Tron att Gud skapar universum inom sig själv innebär att det aldrig kan finnas någon motsättning mellan Gud och skapelsen, ingen klyfta som skulle kunna växa till ett oöverstigligt gap. Sherrard skriver:

Skapelsen är inget annat än manifestationen av Guds fördolda vara. Den andra världen är den här världen, den här världen är den andra världen. Om Guds rike kan komma till jorden, är det för att jorden till sitt väsen är Guds rike. Vägen till kunskap och återfödelse består inte i att förneka och göra sig av med den värld vi ser; den består i att igenkänna den för vad den är och uppskatta den för vad den är: inte en verklighet vid sidan om eller utöver den andliga verkligheten, men inget mindre än en uppenbarelse av den gudomliga verkligheten.

Följden av vad Sherrard här sätter ord på är att allt skapat, allt som har en form, inte bara äger sitt upphov i Gud, men är en epifani, en uppenbarelse, av Skaparen. ”I blomman som slår ut ser vi en form av gudomlig uppståndelse”, som han uttrycker det. Den osynliga andliga närvaron och den synliga formen av denna närvaro utgör en oskiljaktig enhet. Vilket inte innebär att de är identiska till sin existens. 

Existentiellt är inte den osynliga andliga närvaron detsamma som dess synliga form, och tvärtom. Men de är ömsesidiga och komplementära. Det finns ingen motsättning mellan Gud och de skapade tingen, bara synergi och ömsesidighet.

I denna mening kan man tala om den synliga världen som en ikon av den himmelska. Den bär inom sig den andliga verklighet som den avbildar. De två tränger in i varandra. Att allt organiskt hänger samman innebär att varje del förblir sig själv helt och fullt enbart i den utsträckning den är integrerad i helheten. Därför konstaterar Philip Sherrard:

Att abstrahera något från dess sammanhang, och behandla det som om det ägde en självständig existens i förhållande till sin omgivning, är att ta död på själva dess rot, om inte i handling så i tanke.