Grammatik för det skapade

När den tidiga kyrkans stora teologer med möda mejslar fram ett klarare språk för hur man talar om Jesus på ett sätt som vare sig förminskar det mänskliga eller det gudomliga i hans person, växer därigenom fram en fördjupad grammatik för det skapade: Hur man som kristen talar om, förhåller sig till och lever på den här jorden.

Det är denna grammatik som förfinas och fördjupas av Maximos Bekännaren på 600-talet, och som Philip Sherrard kom att bli en klarsynt och självständig uttolkare av under senare delen av 1900-talet. Klarare än någon annan före honom ser Maximos hur Gud, genom både skapelsen och inkarnationen, väljer att vara en del av den skapade ordningen utan att upphöra att vara vad Gud är av evighet. Just detta är också ett huvuddrag i Sherrards teologiska vision.

Maximos kristologi innebär inte bara att han befäster tron på Jesu fulla mänsklighet – och därmed människans frihet – den gör honom till en av de mest ”världsbejakande” teologerna i den tidiga kyrkan. Hos honom möter vi tron på en skapare vars helighet genomtränger naturen. Ett drag som är utmärkande för den ortodoxa spiritualiteten, som därför alltid ställt sig främmande inför den protestantiska distinktionen mellan kyrka och värld vars yttersta konsekvens är spiritualism eller sekularism. Två motpoler som är en spegel av varandra, båda lika förödande. En av protestantismens stora frestelser har varit en så stark betoning av Guds transcendens att man i praktiken undandrar världen från Gud. I sin yttersta konsekvens kan det leda till en världsförnekande manekeism: klyftan mellan Gud och världen uppfattas som oöverbryggbar och varje möjlighet till en verklig förening av mänskligt och gudomligt förnekas.

För Maximos står det klart att kristologin är nyckeln till skapelsens logik. Som Sherrard uttrycker det: förhållandet mellan gudomligt och mänskligt i Jesus är av samma slag som förhållandet mellan Gud och världen. Maximos utvecklar sin förståelse av Guds relation till skapelsen genom att utforska förhållandet mellan det eviga Ordet, Logos – som blivit människa i Jesus Kristus – och vad han kallar skapelsens logoi. Detta nyckelbegrepp i Maximos skapelseteologi betecknar de gudomliga energier genom vilka Gud är närvarande i allt skapat – som i den brinnande busken. 

På denna solida teologiska grund förkunnar Maximos hur människan, i vilken Gud blåst in sin livsande när han format henne av jord och skapat henne till sin avbild, i Kristus åter blir den hon är ämnad att vara: en mötesplats för allt i skapelsen, ett mikrokosmos, en värld i miniatyr, vars kallelse är att som skapelsens präst försona de två världarna, så att alltings enhet återupprättas. En enhet som inte utplånar åtskillnader men tvärtom respekterar dem. Som Hans Urs von Balthasar i sitt stora verk Den kosmiska liturgin uttrycker det om Maximos paradoxala enhetsvision: 

Det är en syntes som förenar de skapade tingen genom att åtskilja dem, och åtskiljer dem genom att förena dem.