Transfigurationens nåd

Ett begrepp som återkommer hos Philip Sherrard, och inte minst slår följe med hans reflexioner om tillvarons helighet, är transfiguration. Det är ett nyckeluttryck i hela hans tänkande om människans och skapelsens gemensamma mål så som det tecknas i den kristna traditionen. Transfigurationen utgör, säger han, “hjärtat i den kristna spiritualiteten”. Samtidigt är han medveten om att dess innebörd fördunklats av andra teologiska begrepp som kommit att dominera den kristna förkunnelsen i väst, såväl inom protestantisk som i romersk-katolsk tradition. I boken The Sacred in Life and Art ägnas ett längre kapitel åt vad Sherrard kallar The art of Transfiguration, och här utvecklar han de stora dragen i sin theoantropokosmiska vision.

På svenska avvänder vi inte så ofta ordet transfiguration – även om det kommit mer i bruk inom teologin under senare tid – medan det på engelska är betydligt vanligare. Inom liturgin och teologin är det framför allt förknippat med berättelsen om Kristi förklaring på det heliga berget Tabor, återgiven i samtliga av de synoptiska evangelierna, och sedan 300-talet firad den 6 augusti som The Feast of Transfiguration, Kristi förklarings högtid. Att denna fest inom ortodox tradition betraktas som en av årets allra viktigaste – vid sidan om inkarnationens, påskens och pingstens högtider – hör samman med just det sätt på vilket den uppfattas vara en manifestation av såväl människans som hela skapelsens slutliga förvandling. Allt det som ryms i det kristna begreppet frälsning sammanfattas, eller kanske snarare materialiseras, i den berättelse som i evangelisten Matteus version inleds med följande ord:

Sex dagar senare tog Jesus med sig Petrus, Jakob och hans bror Johannes och gick med dem upp på ett högt berg, där de var ensamma. Där förvandlades han inför dem: hans ansikte lyste som solen, och hans kläder blev vita som ljuset.

Precis som med mycket annat i evangelierna har vi en tendens att uppfatta denna berättelse som något som enbart gäller Jesus. Att det som utspelar sig skulle ha en omedelbar och personlig betydelse för var och en av oss, är inte en självklar slutsats när vi hör eller läser den. Men vad som här utvecklar sig är en epifani, ett avslöjande, av vad vi alla kan bli, och är ämnade att vara, genom den potential som vi redan bär i vår natur som skapade till Guds avbild. Philip Sherrard skriver:

Eftersom vi i Kristus ser det normativa för allt mänskligt liv, innebär det samtidigt att något i grunden är fel med oss så länge inte hela vår fysiska varelse är genomlyst på ett liknande sätt.

Den transfiguration – förvandling – som sker med Jesus inför lärjungarna på berget, innebär inte att han blir något som han inte tidigare var. Vad som här visar sig är inget annat än vad han alltid är och har varit. Och det som visar sig är inget annat än människans normala och naturliga tillstånd innan ’fallet’. Philip Sherrard kommenterar:

Det sker ingen transfiguration i Kristus av det enkla skälet att han aldrig har ’fallit’. Han är vad människan är innan sin eftergift för synden och den deformering som följde på den. Han kropp, som aldrig blivit vanställd eller deformerad, lyste alltid av den härlighet som utgick från hans osynliga gudom. … Den verkliga transfigurationen, skildrad i evangelierna, är den som sker med lärjungarna: deras ögon öppnas så att de kan se hur Guds härlighet strålar från Kristi mänskliga kropp.

Innebörden av Kristi förklaring klarnar först när vi förstår vad det är som går förlorat i människans fall. För kyrkofäderna var det självklart att den gudomliga verkligheten var alltigenom transparent för människans blick innan fallet. Adam skådade Guds fullhet, han levde i obruten kontemplation, hela hans varelse, såväl fysiskt som psykiskt, var genomlyst av det gudomliga ljuset. I fallet förlorar människan sin ”delaktighet av gudomlig natur”, för att använda uttrycket i Andra Petrusbrevet. Följden blir, som Philip Sherrard uttrycker det:

Adam mister sin förmåga att se Guds avbild och härlighet i sig själv och i hela den övriga skapelsen. Det som hänt har fått honom att värja sig för strålglansen av gudomligt ljus. Hans blick är fördunklad, förmörkad, han kan nu bara uppfatta tingen i deras yttre gestalt och ser inte längre vad de är i sig själva.

Genom fallet har mänskligheten, som Sherrard uttrycker det, ”förrått sin kontemplativa förmåga”, den som gör att hon ser Gud i allt och överallt. Det är därför lärjungarna inte kan se den härlighet som strålar från Kristus annat än i ett särskilt ögonblick av nåd, när slöjan lyfts från deras ögon och de återfår sin naturliga syn. Vad de i den stunden ser, förvandlar dem! Detta är förklaringsbergets egentliga transfiguration. Redan i orden om att Jesus förvandlades ”inför dem”, står det klart att den verkliga förvandlingen sker i lärjungarnas blick. Han är den han alltid varit, men först nu ser de honom som den han är. Och de kommer aldrig mer att vara desamma. De är förvandlade.

Det är denna erfarenhet av transfiguration, som den kristna traditionen även talar om i termer av nyfödelse och andeuppfyllelse, som Paulus sätter ord på i en av Nya testamentets absoluta nyckelverser: 

Alla vi som utan slöja för ansiktet skådar Herrens härlighet, förvandlas till en och samma avbild (2 Kor 3:18).