En ontologisk tillgivenhet.

”Vet ni att Gud gav oss ytterligare ett bud som inte finns nedtecknat i Skriften?” frågade munkfadern Amphiliocios (1889–1970) på den grekiska ön Patmos. ”Det budet är”, tillade han, “Älska träden!”

Det är genom människan som Gud uppenbarar för världen dess hemlighet och dess helighet. Därför kan vi inte förhålla oss till naturen som ett objekt, något vi betraktar och analyserar åtskilda från den. Vi behöver känna en ömhet för skapelsen, vad Philip Sherrard kallar en ”ontologisk tillgivenhet”, den förtrolighet som är frukten av en blick för vilken världen är transparent. Som erfar hur bergen, floderna, träden, blommorna är en del av oss själva. Hur vårt förhållande till naturen inte är funktionellt, snarare ontologiskt. Vi är sammanvävda med allt skapat. Människan är mer än jordens förvaltare, hon är skapelsens präst, kallad att befria det skapade från dess slaveri, och ytterst från själva döden. 

För Philip Sherrard handlar därför inte den ekologiska krisen om miljön som sådan, utan om det mänskliga hjärtat. Inte om tingen i sig, utan om vår attityd till dem. Det är inte bara vårt bene esse – vårt välbefinnande – som står på spel. Det är vårt esse, själva existensen som sådan, som är hotad. I samma anda som fader Amphiliocios var Sherrard övertygad om att det inte är nog med en ny etik, det krävs ett nytt etos. Vi kan inte rädda det som vi inte älskar. Det är bara i och genom kärleken till allt skapat – genom en kontemplativ blick – som alltings innersta verklighet kommer i dagen. Han skriver:

Förutan kärleken finns inget skäl för världens existens – ’Så älskade Gud världen’ – och förutan kärleken finns ingen mening med att världen existerar, alla andra skäl skulle vara antingen ställföreträdande eller helt enkelt falska och överflödiga. Detta är den slutgiltiga prövostenen; sigillet på och fulländandet av det heliga.

När Kallistos Ware tecknar ett porträtt av Philip Sherrard och kommenterar dennes tal om en “ontologisk tillgivenhet”, påminner han sig en upplevelse de gjorde tillsammans på Agio Oros, det heliga berget Athos, för många år sedan. De två vistades en period på klostret Hilandar tillsammans med kollegan Gerard Palmer under arbetet med översättningen till engelska av Filokalian. Kvällarna brukade de tillbringa på en av klostrets balkonger. Kallistos Ware berättar:

Medan vi drack fader Stephens utsökta raki, blickade vi ut över skogen som fylldes av ljud och rörelser så snart mörkret sänkte sig. På närmare håll fanns grodorna i dammen alldeles nedanför. Deras sång var förunderligt vacker, i ständig förändring med crescendon och plötsliga tystnader. Den var, på sitt eget sätt, egendomligt liturgisk. Det väckte minnet av en historia från Athos om en munkfader som en natt bad i sitt kapell tillsammans med sina lärjungar. De stördes av grodorna i en cistern i närheten, och fadern gick då bort till dem för att säga ifrån: ’Grodor’, så han, ’vi har just avslutat midnattsvigilian och ska precis inleda matutin. Vill ni vara så vänliga att hålla tyst tills vi är klara. Grodorna svarade: ”Vi har just avslutat matutin och ska precis inleda morgonbönen. Vill ni vara så vänliga att hålla tyst tills vi är klara.”