”Det heliga åt de heliga”

Till grund för Philip Sherrards tänkande ligger en djup sakramental förståelse av världsalltet. Av alltings helighet. Ordet sakrament hör samman med sakral – bägge kommer från latinet – som har betydelsen helig. När Sherrard talar om ”sakral konst” – ett tema i hans bok The Sacred in life and Art – ska det inte förstås som det vi ibland kallar religiös konst. Inte heller är det begränsat till ikonografin, även om ikonen har en viktig roll i den ortodoxa tradition han tillhör. Tvärtom gör han upp med dikotomin sakral-profan, en åtskillnad som han menar är illusorisk och en konsekvens av fallet. Ingenting i den skapade världen är, eller kan vara, alltigenom profant eller icke-sakralt. Däremot kan vårt sätt att se på och använda de skapade tingen vara det. Men aldrig tingen i sig själva.

.

Medan det är sant att alla skapade ting i sig själva är sakramentala, är det lika sant att hela skapelsen befinner sig i ett tillstånd av relativ splittring, av relativ separation och ett främlingskap i förhållande till sin egentliga natur

Ordet ’sakral’ eller helig – av latinets sacer – är besläktat med begrepp som sakrament, sakrosankt, konsekrera och offer (eng: sacrifice). Det senare kommer av latinets sacra facere och betyder ordagrant att ’heliggöra’. I tidigt kristet språkbruk anknöt det till ordet sakrament, och avsåg något eller någon som genom att vara avskilt åt Gud uppenbarade och förmedlade Guds närvaro. Sherrard ger följande definition:

Det är heliga är något i vilket Gud är närvarande eller som är laddat med gudomlig energi. 

Föreställningen om det sakrala eller det heliga utgår på ett alldeles självklart sätt från Gudsverkligheten. Om något i den fysiska eller psykologiska sfären – den sfär där vi upplever det mesta av det vi erfar – är heligt, så är det för att Gud, den alltigenom Andre, har lagt beslag på det eller trängt in i det. Som Sherrard uttrycker det:

Vi kan lika lite tala om det heliga utan att tala om Gud, som vi kan tala om solljuset utan att tala om solen, hur många speglar det än reflekteras genom.

Ett av de mest solenna ögonblicken i den ortodoxa liturgin inträffar när prästen lyfter det konsekrerade brödet inför församlingen och utropar orden: ”Det heliga åt de heliga.” Och församlingen svarar: ”En är helig, en är Herren, Jesus Kristus till Guds Faderns ära.” Här ger liturgin uttryck för hur Guds närvaro är den absoluta föreutsättningen för att något överhuvudtaget ska kunna kallas heligt. Om jorden, naturen, livet, konsten eller något annat är heligt, är det för att det ger uttryck för något oändligt mycket mer än sig själv, något som det avslöjar eller uppenbarar. Ingenting är heligt i sin egen rätt, åtskilt från den Andre, den som det är bärare av. Philip Sherrard kommenterar detta med följande ord i The Sacred in life and Art:

Det första tecknet på ett profant tänkesätt är åtskiljandet av föreställningen om tingen från förställningen om Gud. Så snart du börjar göra den åtskillnaden har du slagit in på en väg som leder till avsakralisering, till ett vanhelgande av tingen, och ytterst till deras ödeläggelse.

Här är alltså grunden för en sakramental världsförståelse, som inte ska förväxlas med en förandligad eller världsfrånvänd syn på tillvaron – den senare är alltigenom icke-sakramental. Snarare utgår det från att allt liv är ett, hela skapelsen är därför närvarande i varje litet fragment av det skapade som i sig är bärare av honom ”i vilken vi lever, rör oss och är till”, för att använda Paulus formulering på Areopagen när han bekräftar att ytterst är hela världen sakrament.