Präst och konstnär

Antropologins kosmologiska dimension – att människan är ämnad att ta med sig hela den övriga världen in i Guds rike – var långt ifrån självklar bland alla lärare i den tidigaste kyrkan. Under de första århundradena förekom inom teologin förställningar om att det bara är själen som ärver Guds rike, en tanke som varit seglivad genom kristenhetens historia, i synnerhet i väst, och som tveklöst bidragit till den ekologiska krisen. Men tidigt framträdde också teologer, bland dem Methodios av Olympos i början av 300-talet, som menade att Gud inte skapade den materiella världen för att den skulle förgås, utan för att leva för evigt. Sin absoluta höjdpunkt når denna kosmologi under det första årtusendet med Maximos Bekännaren, som vi får anledning att återkomma till.

Den grekiske teologen Johannes Zizioluas – som ännu vid 91 års ålder är verksam och förra året utkom med boken Priests of Creation – påpekar att det faktum att människan i den bibliska berättelsen skapades sist av alla levande varelser, vittnar om att hon är en organisk del av skapelsen och inte kan existera den förutan. Något som ofta glöms bort bland kristna, och ger rum för föreställningar att människan inte behöver den materiella världen eftersom hon är en andlig varelse. Men, som Ziziolus uttrycker det, ”en människa utan sin kropp är ett spöke, en ofullständig människa. Vi har inte kroppar, vi är kroppar.” Och som kroppar är vi en del av hela den övriga materiella världen. 

Att människan skapades sist visar även att det finns ett syfte med skapelsen, och att detta syfte anförtros människan. Vad består syftet av? När kyrkofäderna talar om människan som Guds avbild betonar de två saker: hennes rationalitet i kombination med hennes frihet. Att människan är rationell innebär inte att det inte skulle finns andra varelser som också är rationella, men till skillnad från andra djur är människan fri från bundenheten till naturen. Det är bara människan som är fri att kunna ta skapelsen i sina händer och forma något nytt av den. 

Här kompletterar Philip Sherrard på ett fascinerande sätt sina reflektioner om människan som skapelsens präst genom att även beskriva henne som konstnär. Det är en viktig aspekt av hennes likhet med sin Skapare. 

Hon är konstnär eftersom hon är skapad till avbild av den gudomlige konstnären. Följaktligen är hon ett konstverk genom sin avbildslikhet, och en konstnär genom sin förmåga att efterlikna Skaparen i att åstadkomma ’verk’ enligt den gudomliga ritningen.

Det är med andra ord i egenskap av konstnär som människan kan uppfylla sin roll som medlare, eftersom konstens uppgift är att avtäcka den skönhet som är dold i tingen. Och vilket är hennes främsta konstnärliga alster? Det är, framhåller Sherrard, fulländandet av det konstverk som hon själv är!