Försonade poler

En huvudtanke i det inledande kapitlet i Philip Sherrards bok The rape of man and nature, med rubriken “The human image“, är att vår förståelse av vilka vi är som människor, i ett kristet perspektiv, är helt beroende av vår förståelse av vem Jesus Kristus är. Innan Sherrard gör en grundligare utläggning av detta, ägnar han några sidor åt två till synes antagonistiska sätt att uppfatta relationen mellan Gud och människa. 

Det första, förknippat med Gamla testamentet, följer av en betoning av Guds transcendens där svalget mellan Gud och människa får beröringspunkterna mellan de två att framstå som obefintliga. Vi lämnas med intrycket av människan som en obetydlig varelse vars liv bara har en mening om hon reservationslöst underkastar sig den makt som styr världen. Visserligen är hon skapad till Guds avbild, men så olik sin urbild att hon är oförmögen att på egen hand göra något gott av sitt tragiska tillstånd i världen. Philip Sherrard skriver:

Det är ingen tvekan om att denna föreställning om Guds allmakt och människans hjälplöshet har trängt djupt in i den kristna traditionen.

Men även om vi associerar detta synsätt med Gamla testamentet är det snarare, menar Sherrard, en följd av vårt sätt att läsa dessa texter – i synnerhet gäller det reformatorernas läsning av den hebreiska Bibeln. Här bortser vi inte bara från den rabbinska tradition inom judendomen där Lagen ges en levande, inre tolkning, utan också från den ”modifiering” av gudsbilden som inträder med profeterna. För profeter som Jeremia och Hosea är det inte ”blind fruktan för en despotisk och egenmäktig härskare” som utmärker relationen mellan Gud och människa. I profeternas poesi söker inte Gud människans underkastelse, han längtar lidelsefullt efter hennes kärlek.

Ett motsatt sätt att beskriva förhållandet mellan Gud och människa möter vi inom den klassiska grekiska filosofin, i synnerhet i den platonska traditionen. Om vi uppfattar att Gamla testamentet – liksom med tiden viss kristen teologi – ensidigt framhåller Guds transcendens, betonas här Guds immanens med innebörden att allt skapat, också människan, är delaktigt i det gudomliga. I platonskt tänkande upphävs tanken på en radikal åtskillnad mellan Gud och människa, här är det skapade ett utflöde, en emanation, ur det gudomliga. 

När de grekiska kyrkofäderna formulerar en antropologi som försonar dessa två poler, blir inkarnationen nyckeln till en mer dynamisk förståelse av innebörden att människan är skapad till Guds avbild. Med Sherrards sätt att uttrycka det: Förhållandet mellan Gud och världen är av samma slag som förhållandet mellan Gud och människa i Jesus Kristus. I honom är de två förenade, men ”utan sammanblandning, förväxling eller förändring” med de berömda formuleringarna från kyrkomötet i Chalcedon 451. 

För Philip Sherrard är det här vi måste ta vår utgångspunkt i vårt sökande efter ”personens mysterium”. En kristen förståelse av vem människan är – och i förlängningen den skapade världen som sådan – börjar med frågan: Vad betyder det att Gud i Kristus är människa?