Vad definierar en människa?

Vad är det som konstituerar människan? Eller annorlunda uttryckt: Vad gör oss mänskliga?

Det är när vi söker ett svar på de frågorna som vi måste ta vår utgångspunkt i frågan om vem Jesus Kristus är, menar Philip Sherrard. Han medger att det kan tyckas märkligt eftersom vi blivit så vana vid att betrakta Jesus som ett unikt undantag, någon som framträdde vid ett givet tillfälle i historien, som i allt väsentligt skiljer sig från oss och därför är omöjlig att efterlikna. Men den uppfattningen leder till att två lika viktiga insikter fördunklas, enligt Sherrard.

Den första är att föreningen av gudomligt och mänskligt i Kristus inte enbart är något som han förvärvar genom den historiska inkarnationen. Han är från begynnelsen ”den förstfödde i hela skapelsen”. Hans identitet som Kristus tillhör honom av evighet, den blir endast uppenbarad i historien genom inkarnationen. Detsamma gäller alla stora sanningar i den kristna tron: de är sanna av evighet av evighet och inte bara som historiska händelser. Varje historiskt skeende har sitt ursprung eller sin prototyp på ett metahistoriskt plan, och har enbart ett värde om de betraktas i relation till sin prototyp. Sherrard skriver:

Det är därför kristna som framhåller att det som gör deras religion unik är att den bygger på historiska fakta gör sig skyldiga till en viss naivitet.

Det andra viktiga insikten som hamnat i skymundan och som vi måste frilägga om vi ska kunna se Kristus som en urtyp för vad vi kan bli, gäller följande:

Vad Kristus är av naturen är vi genom vårt ursprung, i kraft av vårt barnaskap hos Gud. Eftersom Kristus är Guds son på samma gång som han är människa, kan också vi bli Guds söner och döttrar. Skillnaden mellan Kristus och oss är att han är Guds son av evighet, medan vi är Guds söner genom att vi är skapade till en avbild av gudamänniskan Jesus. Som Faderns son är Kristus urbilden för varje människas relation till Gud. Och för den som är Guds son är det gudomliga det definierande inslaget i hans existens. Gud är, med andra ord, det allra innersta i allas vår egen verklighet.

När vi här lyssnar till Philip Sherrad tonar fram en förståelse av det vi brukar kalla kristen efterföljelse, eller lärjungaskap, som inte handlar så mycket om att ”efterfölja” Jesus i yttre mening – det vore ju i hög grad ett etiskt projekt – som att dela hans förhållande till Fadern. När Jesus säger ”Jag är i Fadern och Fadern i mig”, gäller orden inte bara honom. Han säger ju vid andra tillfällen att han vill att vi ”ska vara där jag är”. Att vara där han är, hos Fadern, att låta livet rotas i gemenskapen med Gud, är inte en kallelse för helgonen – såvida vi inte kan ta till oss att vi alla är kallade att bli helgon. Det är själva grunden för människoblivandet.