Bland nestorianer och monofysiter

När vi hör Philip Sherrard beskriva den kristologi som brett ut sig i vår tid – och som han menar indirekt bär på en skuld till skövlingen av planeten – som ”nestoriansk”, kan det vara på sin plats med en liten kyrkohistorisk resumé. Vad rörde det sig egentligen om i de böljande kristologiska striderna i den tidiga kyrkan?

Kyrkofäderna var starkt medvetna om att inför den kritiska frågan om Jesu identitet stod allt på spel. De visste att inkarnationen – kristendomens kardinaldogm – ställer oss inför ett ogenomträngligt mysterium. Att Gud i Kristus å ena sidan vet vad det är att vara skapad, och att en människa av kött och blod å andra sidan är Gud, var intill ytterlighet provocerande. Försöken att få det hela att ”gå ihop” på ett sätt som var ”bibeltroget” och på samma gång rationellt tillfredställande, kom tidigt att leda till förskjutningar som till en början kunde tyckas oskyldiga men på sikt blev fatala.

Den tidiga kyrkans betydande teologer – i synnerhet de teologer som Philip Sherrard återkommande refererar till, med Maximos Bekännaren i spetsen – ägnade stor möda åt att utmejsla ett språk för hur man kan tala om Jesus på ett sätt som vare sig förminskar det mänskliga eller det gudomliga i hans person. Men det handlade inte om att fånga inkarnationens drama i vattentäta formuleringar, snarare om att avgränsa mot missförstånd så att mysteriet kunde förbli intakt i kyrkans tro. Två stora fronter som man utmanades av var biblicismen och gnosticismen, i de kristologiska striderna på 400-talet uttryckt i nestorianism och monofysitism.

Mycket kortfattat (den som vill ha en något utförligare beskrivning av dessa strömningar hänvisas till kapitel 16 i min bok 21 kyrkofäder): Vad som i teologihistorien kallas monofysitism – läran om en natur – handlar om en tolkning av Jesu person som överdriver hans gudomliga identitet och får det mänskliga i Jesus att blekna. Följden blir att Gud och världen dras isär. Ett konkurrensförhållande uppstår som gör att det i förkunnelsen låter som om Gud och människa tävlar om utrymme i den här världen. Och på kuppen mister det skapade sin sakramentala lyster. 

Det yttrar sig ett ambivalent förhållande till det kroppsliga och sinnliga, liksom i bristen på en genomtänkt skapelseteologi: världen ska ju ändå gå under. I den aktuella TV-serien Gud som haver barnet kär hörs berättelser från människor som bränt sig på en kristendom som präglats av en ”monofysitisk kristologi”, för att behålla analogin med den tidiga kyrkan. I det planetära akutläge som den globala uppvärmningen skapat är dessutom avsaknaden av solida teologiska argument för att motivera till ansvar och aktion slående i miljöer präglade av denna kristologi.

Nestorianism – begreppet har sitt ursprung i en biskop på 400-talet, Nestorios, som predikade denna lära – står för den motsatta kantringen. Ivern att betona Jesus som sann människa får hans mänsklighet att sväva fritt, lösgjord från sitt fäste i Gud. ”En falsk idé” kallar Sherrard detta, eftersom ”relationen till Gud är inskriven i människans existens, hon kan inte fly från den hur mycket hon än förnekar den.” Nestorianismen banar på sikt väg för föreställningen att människan kan bli mänsklig utan Gud. Såväl nestorianism som dess kusin på 300-talet, arianism, företräddes av teologer som strävade efter bibeltrohet. De stödde konsekvent sina argument med skriftord. Men försöken att värja sig mot förandligande strömningar genom att tona ned den vertikala relationen till förmån för den horisontella enligt devisen ”människa först, kristen sedan”, slutar i en återvändsgränd och ett stumt universum. Till sist blir människan sin egen Gud. 

Och när det kommer till kampen för jorden: en klimataktivism med kristna förtecken som inte är buren av god teologi, riskerar att inte bli mer än ett moraliskt imperativ.