Människa först, kristen sedan?
När Philip Sherrard talar om hur teologin bär skuld till en världsbild som dehumaniserar människan, vad syftar han då till?
Grundbulten i hans tänkande är denna: Hur vi ser på Jesus Kristus är avgörande för vår förståelse av oss själva. I Jesus från Nasaret framträder den avklarnade definitionen av det mänskliga. Det ansikte Jesus visar världen är mänskligt just därför att det är vänt mot Gud i oavbruten kontemplation.
Kantringarna inom kristologin rör sig därför inte om perifera strider om påvens skägg – de får konsekvenser för antropologin, och i förlängningen för vårt sätt att leva tillsammans och förhålla oss till varandra och till naturen. Här menar Sherrard att mycket västlig teologi liknar extrema former av den gamla nestorianska kristologin från 400-talet. Vad utmärkte denna? Oförmågan att hålla fast vid att Jesus från födelsen var ”Gud av Gud” ledde till att Kristus i praktiken uppfattades som en människa och inte mer. Visserligen en mycket god människa, och en människa intensivt medveten om Gud, men han var inte längre ”gudamänniskan” Jesus.
En antropologi rotad i en nestoriansk kristologi avslöjar sig i vår tid i en kristen förkunnelse som säger: ”Människa först, kristen sedan.” Hur sympatiskt det än låter, bygger det på föreställningen om det ”det mänskliga” som något autonomt – som om man kunde mänskliggöra innan man kristnar. I samma tradition som Sherrard har Rowan Williams satt ord på hur denna tendens inom teologin representerar en subtil men på sikt olycklig förskjutning: ”Projektet att mänskliggöra skulle vara tomt utan den definition av mänsklighet som den andre Adam har gett oss.”
Allt står och faller alltså med vad Sherrard på engelska kallar the divine humanity of Christ. Föreningen mellan gudomligt och mänskligt i Kristus – Jesus som ”gudamänniskan” – utgör normen för vem människan som sådan är. Därför är det bara i relation till Kristus som vi kan besvara frågan om vilka vi själva är. Han är Människan, ”den förstfödde i hela skapelsen”, arketypen för varje annan människa. I honom ser vi vår fulla potential som människor, bilden av vad vi kan bli på grundval av vilka vi redan är. Philip Sherrard skriver:
Vad vi alltså är i ett givet ögonblick – vår personlighet – är uttryck för vad vi förmår gestalta av de oändliga möjligheter som ryms i djupet av vår gudomligt-mänskliga natur, ett förebud om dess fullbordan.