Sherrards civilisationskritik

I sin bok The rape of man and nature från 1987 formulerar Philip Sherrard en skarp civilisationskritik med teologiska konnotationer. Hans grundanalys är följande: Framväxten av den moderna vetenskapliga världsbilden, som på allvar tog form under 1600-talet och har lett till en accelererande dehumanisering av människan med ödesdigra följder för såväl samhället som naturen, föregicks av en ödesdiger utveckling inom teologin. En utveckling “som stegvis fördunklade en fullödig kristen förståelse av människan och hennes destination”. 

För att visa varför denna utveckling inneburit en ”avvikelse” inleder Philip Sherrard sin bok med en grundlig genomgång av, som han uttrycker det, ”vem människan är enligt den kristna traditionens djupaste insikter”. Han är väl medveten om att här ”finns inte ett samstämmigt kristet svar”. Om det vore så skulle inte kristenheten vara uppdelad i så många sinsemellan oeniga fraktioner. Därför klargör Sherrard från början vilka hans egna auktoriteter är:

Min egen version av kristen antropologi utgår framför allt från den grekiska patristiska teologiska traditionen. För att vara mer specifik, bygger den i synnerhet på arvet från Maximos Bekännaren (580–662). Och dennes teologi förutsätter givetvis hans stora föregångare, framför allt de kappadokiska fäderna (300-talet), de skrifter som tillskrivs Dionysios Areropagiten (400-talet). Dessutom inryms den hos hans efterföljare i den ortodoxa kristna traditionen, det gäller framför allt Symeon den Nye Teologen (949–1022) och Gregorios Palamas (1296–1359). Och det finns inte heller skäl att tro att denna tradition upphör med dessa, att den inte har en förlängning in i vår egen tid. 

Vem är då människan, och vilken är hennes destination, enligt dessa läromästare i den östliga kristna traditionen? För att kunna besvara den frågan menar Philip Sherrard att vi måste ta vår utgångspunkt i kristologin – vår förståelse av förhållandet mellan gudomligt och mänskligt i Jesus. Det är inte utan skäl som frågan om vem Jesus Kristus är står i centrum i alla de stora koncilierna från år 325 till år 787, liksom i alla teologiska debatter av betydelse under det första kristna årtusendet.  Som Sherrard uttrycker det:

Varje förskjutning i tolkningen av Kristus får återverkningar på vår tolkning av den kristna tron på alla andra områden.