Ninevefastan

I dag inleds Ninevefastan, på syriska Sawmo D’Ninve, som infaller 10 veckor före påsken. Denna tredagarsfasta iakttas i synnerhet i den syrisk-ortodoxa kyrkan, men även i andra orientaliska kyrkor, alltid från måndag till onsdag. I år sammanfaller den med förfastans inledning i det svenska kyrkoåret, där den gammaltestamentliga läsningen på den söndag som kallas Septuagesima i år är hämtad just från Jonaberättelsen.

Den bibliska bakgrunden är berättelsen i Jona bok – en skildring med många bottnar – om hur befolkningen i den assyriska huvudstaden omvänder sig på 700-talet f Kr när de hör profetens predikan. Deras konkreta omvändelsehandling är att fasta i säck och aska. Var och en gör det inte bara för sin egen skull, men för hela stadens räddning.

Fastan är väsentlig del av kyrkans liturgi för världens liv. Det några gör för många, vilket är innebörden av det grekiska ordet leitourgia som i Nya testamentet översätts med gudstjänst. När kyrkan ber och fastar för dem som ännu inte själva gör det, solidariserar hon sig med en hel värld i den befrielsekamp som behöver få handfasta uttryck. ”Säck och aska” är ett sådant uttryck. Ninievefastan ger anledning att begrunda vad det representerar i vår tid. Vad innebär det att sörja över sin synd, inte bara i ord utan i handling?