Inte så långt som till himlen

I går inleddes årets bönevecka för kristen enhet. I snart ett sekel har den samlat kyrkor över hela världen omkring den bön Jesus bad för sina lärjungar genom alla tider: att de alla ska bli ett.

Initiativet till världsböneveckan, som alltid infaller 18–25 januari, togs av skolläraren och prästen Paul Couturier i Lyon. År 1923 började han ägna alltmer av sin fritid åt att bistå de tusentals ryssar som kommit till staden på flykt undan bolsjevikerna. Det var hans första möte med en kristendom som inte var romersk-katolsk. Bland de ortodoxa kristna flyktingarna fick han snart många nya vänner, och han fann sig inte bara vara givare utan också mottagare. Han fascinerades av skönheten i dessa människors gudstjänst och hängivenheten i deras tillbedjan. 

Paul Couturier blev under de närmaste åren alltmer övertygad om behovet av verklig enhet mellan kristna, och 1935 fick han ansvar för den oktav för enhet – åtta dagar av bön – som tagit sin början inom den katolska kyrkan 1908. Han utvecklade den nu till en internationell och ekumenisk bönevecka för kristen enhet. Som motto tog Paul Couturier några ord av Metropoliten Gorodetsky av Kiev: 

 

Skiljemurarna sträcker sig inte så långt som till himlen.

I en tid när skarpa gränser på nytt dras upp, när vi hemfaller åt att definiera oss själva med hjälp av ideologier och varumärken, utmanas vi på nytt till en radikal ekumenik. Det är en kallelse inför vilken varje kristen oavbrutet behöver rannsaka sig. 

Varje grupp – varje kyrka, varje församling, varje kommunitet – frestas till självgodhet, inskränkthet, exklusivitet; tron att man är sär-skild. Ekumenisk är man inte för att man kallar sig så. Ekumenisk är man inte genom att ställa upp ett smörgåsbord med rätter från hela den världsvida kyrkan att plocka från. Ekumenisk är man genom sin kärlek till dem som finns utanför den egna kretsen. 

Det var den kärleken som grep prästen Paul Couturier i mötet med de ryska exilkristna. Så blev han ett vittne om att Kristus omöjligen kan vara delad.