Den karismatiska principen
Den känsliga frågan om auktoritet hör till de verkligt svåra på vägen mot en djupare enhet mellan kyrkorna. Är det Skriften eller traditionen som utgör den avgörande auktoriteten? Och hur ska man se på frågan om ledarskap i kyrkan?
Ortodoxa teologer värjer sig både mot protestantisk individualism och romersk-katolsk legalism. Den förra, menar de, leder lätt till subjektivitet och anarki, den senare riskerar att bli auktoritär. I stället framhåller man med eftertryck den helige Andes suveränitet. Med Georges Florovskys ord: ”Traditionen är Andens oavbrutna närvaro … en karismatisk princip, inte en historisk.” Eller som Bulgakov uttrycker det: ”Traditionen är kyrkans levande minne … en levande kraft inneboende i en levande organism.”
En förståelse av traditionen som något annat än yttre scheman eller kriterier för sanning, leder naturligt nog till en skepsis mot alla försök att fästa sig vid en yttre auktoritet, om det så handlar om en ofelbar skriftsamling eller ett ofelbart ämbete. Den “karismatiska principen” innebär att auktoritet i det kristna livet aldrig kan vara något som man blir pålagd utifrån. I en berömd formulering skriver den ryske teologen Alexej Khomiakov på 1800-talet:
Varken Gud, eller Kristus, eller kyrkan är en auktoritet, eftersom en sådan består av något yttre. De är sanning; de är livet för den kristne, hans inre liv.
Khomiakov vände sig därför lidelesfullt mot all uppdelning av Skrift och tradition. Han beskrev Skriften som kyrkans röst och vittnesbörd: om det till exempel skulle bevisas att Paulus inte skrev Romarbrevet, så skulle kyrkan helt enkelt säga: ”Det kommer från mig.” Brevet är ett ord till och av den gemenskap som är Kristi kropp.
I ett viktigt kapitel om just tradition visar Rowan Williams i Looking East in Winter, hur en rad sentida ortodoxa teologer på ett förtjänstfullt sätt bidragit till att lösa upp den dualism mellan Skrift och tradition som fortfarande präglar många protestantiska miljöer. Om vi inser att tradition varken handlar om traditioner eller om traditionalism, utan om kyrkans liv i bön och gudstjänst – blir det tydligare hur Skriften i sig är en aspekt av traditionen. Rowan Williams skriver:
Från en synpunkt är ortodoxin inte oenig med protestantismen i synen på det skrivna Ordet som yttersta auktoritet. Men detta Ord igenkänns och tolkas inom ramen för en levande gemenskap: Andens liv i kyrkan vittnar samstämt med Andens närvaro i Skriften.
Tron växer med andra ord inte genom att vi drar slutsatser utifrån yttre fakta eller upprättar dogmatiska checklistor som ska garantera vad som är sant och inte. Varje troende, i egenskap av andebärare och därmed en del av Kristi kropp, är bärare av traditionen i dess fullhet. Eller som Torsten Kälvemark brukade uttrycka det: ”Kyrkan har bara en ledare: Den helige Ande.” Det säger sig själv att detta förhållningssätt får avgörande konsekvenser, inte så mycket för vårt sätt att betrakta Bibeln som inspirerad skrift, som för vårt sätt att använda och tolka den. Skriftens inspirerade ord kan leda förfärande fel om de läses åtskilda från traditionen: Anden som ruvar över Kristi kyrka, såsom över jungfrun Maria.