En liturgisk skeptiker

Rowan Williams reflexioner om hur liturgin inkarnerar det ”mänskliga” klargör vad vi behöver bjuda motstånd, och då inte i form av politiska och sociala program. Vad är det för slags liv i gemenskap, såväl i vår närmiljö som i samhället, som bäst ger näring åt och främjar en utveckling som gör oss mer mänskliga? 

Frågor som dessa behöver ställas på olika nivåer. De val vi gör påverkar ofrånkomligen såväl vårt privata som vårt offentliga liv. En ”liturgisk skeptiker”, som Rowan Williams kallar det – inte en skeptiker av liturgin, men en person vars omdöme vässas genom delaktigheten i liturgin – utvecklar en allt större känslighet för hur det mänskliga hotas och undergrävs både i den privata och den offentliga sfären. Vad kan det handla om? Rowan Williams ger några exempel:

En politik som inte lyckas skydda de svagaste – såväl nationellt som internationellt – och som behandlar vissa grupper av människor som överflödiga; eller som uppvisar en systematisk likgiltighet inför förnedringen av den materiella världen; eller som dränerar utbildningen på vitalitet och undergräver den nödvändiga mångfalden och uppfinningsrikedomen; eller som underlåter att hejda växande klyftor i välfärden och värjer sig för att kritisera en ekonomisk kultur som tappat kontakten med den sociala verkligheten – samtliga dessa områden ropar på ett kritiskt förhållningssätt utifrån den syn på humanism som får konturer i den kristna liturgin.

Det är i det här sammanhanget som Olivier Clément på ett uppfordrande sätt manar kristna att vara ”trons garanter, även för dem som själva saknar en tro, men som – ofta med stor ödmjukhet – tror på skönheten och godheten”. Det är med andra ord en fråga om att stå upp för och försvara ”ett öppet sinne och ett öppet samhälle”. Men det rör sig inte om, vilket Rowan Williams är noga med att framhålla, inställsamhet gentemot en vag och värdefri pluralism, utan om ”den öppenhet vars horisont är uppståndelselivet”. 

Den troende är någon som tar på allvar allt som håller denna öppenhet levande, inom konsten, vetenskapen, politiken – någon som hängivet och beslutsamt för en seriös debatt om mänskliga värden i en tid när triviala, funktionalistiska och mekaniska antropologier så ofta tas för givna. Själva poängen med att vi närmar oss allt detta utifrån en liturgisk praxis är att kyrkan inte förkunnar en uppsättning idéer om människan; hon iscensätter, rent fysiskt, en ny värld i ett drama som dessutom rent konkret är en händelse som församlar och ger näring.

Firandet av liturgin är med andra ord det primära sätt på vilket vi, med Cléments ord, är beskyddare och garanter av andras tro. Vi vittnar om att de förhoppningar och den tillit till människans värdighet som besjälar människor utanför den kristna gemenskapen, om än ofta vacklande, inte är utan grund.