”Historiens slut”

Vi kommer nu till något av det viktigaste: hur den ”humanism” som gestaltas i liturgin är en utmaning mot varje ansats att värdera, bedöma eller gradera en människa (inom eller utanför kyrkan) på grundval av prestationer, status eller ens naturliga förmågor. ”Liturgin låter oss se den andres ansikte avtäckt i ljuset från Jesus på ett sätt som får oss att betrakta varje annan människa, vem hon är, med villkorslös uppmärksamhet”, skriver Rowan Williams.

Det utesluter inte svåra beslut, konflikter rentav, kamp för rättfärdiga relationer, och att vi sätter ord på handlingar som i sig är onda, men det uppfordrar oss att betrakta allt i ett ljus där en människas värdighet inte är avhängig ett fördelaktigt utslag. 

För en liturgisk antropologi existerar inget ’historiens slut’ i form av den ena eller andra agendans triumf. Rowan Williams menar att vi måste kunna hålla fast vid två saker samtidigt. Dels att historien en gång för alla nådde sitt slut genom Kristi uppståndelse och Andens pingst. Dels att historien är en outplånlig del av våra liv i form av ett förflutet som präglar oss och en framtid som vi måste välja. ”Ett lättvindigt tal om historiens slut gör oss blinda både inför hur vi är formade av det förflutna på ett sätt vi inte i alla avseenden förstår, och inför det ansvar som vilar på oss att ’välja livet’ här och nu, oavsett vilken riktning världshändelserna i övrigt tycks ta”, skriver han. Och tillägger:

Det gudomliga ’slutet’ lämnar oss inte med ett obestämbart mått av meningslös tid att fylla ut, men ger relief åt vår kallelse till kreativ handling, att arbeta i och med vår omvärld mot en framtid alltmer transparent för Guds syften – utan några andra garantier än Guds trofasthet.