Den liturgiska människan och planetens framtid

Mycket av det vi så här långt antytt om gudstjänsten är naturligtvis inte unikt för östkyrkan. Den som firar mässan enligt den västliga riten kan känna igen sig i det mesta. Att Rowan Williams betonar det han gör när han blickar österut beror på den ortodoxa traditionens skarpa vision av hur liturgin är den händelse som definierar kyrkan. Och då inte bara genom vad gudstjänsten ger uttryck för i ord, utan framför allt genom dess karaktär av manifestation.

Det är en teologi som förväntar sig att finna en antropologi i liturgin på ett sätt som västliga teologier inte gjort … Vårt utforskande av vad vi är med om när vi firar gudstjänst kommer inte i närheten av det sätt på vilket teologer som Clément och Schmemann ser hur det liturgiska skeendet formar en specifik kultur och en specifik förståelse av den mänskliga identiteten.

Vad är det Rowan Williams syftar till här? Vad är det i förståelsen av människan som framträder med sådan klarhet i den ortodoxa liturgin? 

Det är att människan, när hon är sig själv, befrias från all självcentrering. Utmärkande för människan som person är inte hennes individuella vilja och dess agenda. “Vilka och vad vi är definieras i allt väsentligt av den frikostiga inbjudan att dela den outgrundlige Andres liv”, skriver Rowan Williams. I mässan möter vi oss själva i ett ljus som får alla frågor om dominans, och därmed rivalitet, att upplösas. ”Gud är ingen konkurrent till oss”, som han uttrycker det. Med den insikten framträder en radikalt annorlunda förståelse av begreppet frihet. 

Rowan Williams sätter här ord på vad han kallar en ”liturgisk skepsis” i förhållande till vissa mänskliga anspråk och fiktiva föreställningar. Det gäller till exempel hur så mycket av dagens politiska retorik betraktar modernitetens liberala ideologier som självklara, omedvetna om den teologiska reflexion som historiskt placerade frågor om rättigheter och mänsklig värdighet på kartan. Men det gäller också vår ovilja till någon som helst självbehärskning, såväl globalt som på individnivå, när det kommer till den framtid vi är med och skapar. Med emfas framhåller Rowan Williams hur ”en liturgisk humanism” gör oss djupt misstänksamma mot vårt självcentrerade sätt att leva i förhållande till ansvaret för jordens framtid:

Om vi inte inser vad vårt självupptagna beteende gör med oss, hur vi som människor korrumperas genom vår likgiltighet för planetens framtid, får vi svårt att låta våra liv formas utifrån ett annat slags framtid: det kommande riket, den försonade mänskligheten och naturen.

Det är denna framtid som lämnar avtryck i våra liv när vi firar mässa. Den “liturgiska människans” privilegium är att ha mött en stråle av ljus från framtiden. I det ljuset sänds vi ut i världen för att föregripa Guds framtid i nutid.