Att gå med lätta fötter

När vi nu gått in i julfastans tredje vecka och fortsätter vår läsning av Rowan Williams bok Looking East in Winter (av biskop Erik Varden utnämnd till årets bok 2021), slås vi av hur den övergång från en värld till en annan som sker i liturgin inte bara innebär en ny förståelse av tiden, men också ett nytt sätt att relatera till den skapade världen. I kapitlet Liturgical humanism skriver Rowan Williams:

Framburna till Gud, placerade i Kristi händer, överlämnas elementen av bröd och vin till förvandling. Genomträngda av den Uppståndnes Ande blir de ett med Kristi liv, och därmed instrument för församlingens enhet.

Den ”övergång” som sker i nattvarden, bröd och vin blir Kristi kropp och blod, är tecken på hur materien kan vara bärare av Guds liv. När vi inser att all materia, allt skapat, ger oss gemenskap med Gud om vi förhåller oss till det som vi gör till nattvardens bröd och dryck, då börjar vi också släppa taget om vår strävan att äga och behärska världen. Vi rör nu vid världen med ömma händer, går på jorden med lätta fötter.

Med begreppet ”liturgisk humanism” syftar Rowan Williams på hur liturgin drar in oss i ett skeende som befriar oss till att bli helt och fullt mänskliga. I mässan blir världen – i synnerhet människan ­– vad den är tänkt att vara. I det mellanrum till saker och ting som den vision av världen skapar som framträder i liturgin, släpper vi taget om våra ambitioner att behärska och manipulera världen. Gör vi inte det har vi inte tillåtit liturgin att dra oss in i sitt drama. Vi har då nöjt oss med betraktarens roll. 

Mässans lackmustest: Vad har hänt med vår blick på världen när vi lämnar gudstjänsten?