Från en värld till en annan

Om en ”liturgisk människa” är en människa överväldigad av ett tilltal från Gud, innebär det att liturgins språk och handlingar kräver tid (vilket inte är detsamma som att gudstjänsten måste dra ut på tiden.) Liturgi är inte liktydigt med en ritual, en stiliserad föreställning med en tydlig början och ett tydligt slut. Vad är det då? Rowan Williams beskriver gudstjänsten som ”ett tidsskede under vilket övergången sker från en värld till en annan”.

Denna övergång åskådliggörs på flera sätt i den ortodoxa liturgin, bland annat i vad som kallas lilla och stora intåget genom ikonostasen. (I lilla intåget bärs evangeliet ut till folket; i stora intåget bärs de heliga gåvorna ut.) Vid dessa ”övergångar” sker en rörelse i gudstjänsten, inte godtycklig eller planlös, men en rörelse som drar de församlade från en värld till en annan. Det är en passage från en värld präglad av dödens krafter till en värld som döden inte rår på. 

Liturgins tid är tiden när denna passage äger rum. Medvetna om att vi lever ”i riktning mot vår död”, med ett uttryck av den tyske filosofen Heidegger, i en värld där vi står i strid med oss själva på samma gång som vi inte kan undkomma oss själva, öppnar liturgin en ny horisont. Den tar oss till en ”plats” där tiden är återlöst och döden ligger bakom oss. Inte genom att trivialisera eller ignorera döden, men genom att passera rakt igenom den. Kristi kors utgör denna passage.

I östkyrkans ikonografi skildras uppståndelsen som ett nedstigande i underjorden; därifrån tar Kristus med sig Adam och Eva och de heliga i det första förbundet. ”Denna bild fångar själva hjärtat av den liturgiska tiden”, skriver Rowan Williams. Liturgins drama blir här en resa i riktning mot liv förutan slut. 

Men övergången förutsätter att vi på allvar ser vår dödlighet i ögonen, det sätt på vilket döden kastar sin skugga över våra handlingar och relationer. När vi, i ljuset av uppståndelsen, känns vid vår fruktan för döden och övervinner den, öppnar sig en ny möjlighet. I det liturgiska skeendets crescendo, när Kristi liv och död är närvarande och den helige Ande frigörs, blir den förvandlade materien, bröd och vin i en enkel måltid, en försmak av den ur dödens grepp befriade skapelsen.

Detta är sakramentets innebörd: Den materiella världen, sammanfattad i nattvardens bröd och dryck, är varken en fiende att övervinna eller ett förrådshus med tillgångar att profitera på, men en väg till gemenskap med Gud och varandra. Liturgin tar oss inte med in i något övernaturligt, en okroppslig värld av ideal. Den nya världen är formad av specifika handlingar – den fysiskt församlade gemenskapen som lyssnar, ger sitt gensvar och delar en måltid av materiens stoff i vissheten om att ha passerat från en ”värld” till en annan.