Liturgins språk

Hur blir en kristen antropologi, en förståelse av människans identitet, synlig i liturgin? 

När Rowan Williams närmar sig denna fråga gör han det utifrån den poäng han reflekterat över i kapitlets inledning, att vi som människor blir dem vi är genom att någon tilltalar oss. Liturgins språk är i allt väsentligt ett gensvar på ett tilltal. Någon adresserar oss och vi svarar. Om gudstjänstens språk blir självupptaget, till exempel genom att de som talar oavbrutet ägnar sig åt att inför en verklig eller inbillad församling redogöra för vad de säger eller gör, då har gudstjänsten förfelat sitt syfte. Han skriver:

Liturgins språk är församlingens gensvar på Guds närvaro i det förkunnade eller reciterade Ordet, och består därför i huvudsak av tillbedjan, förbön, tacksägelse.

Liturgins väsentliga pronomen är därför andra person singular, det vill säga ett jags tilltal till ett du. Enbart i undantagsfall och under vissa omständigheter bör andra person plural (att någon talar till församlingen om dem) användas i liturgin. Rowan Williams kommenterar:

När liturgin börjar domineras av uppmaningar, för att inte säga förklaringar av vad som pågår, står den i allvarlig fara att bli en spegel av den egna församlingens ambitioner och bekymmer … Den har då upphört att visa hän mot något annat än sig själv. När språket i gudstjänsten är ett gensvar på vad man uppfattar vara ett initiativ från ”annat håll”, kan några bli övertygade om att det verkligen finns ett ”annat håll”, medan andra inte blir det. Däremot kan ett sådant språk knappast förväxlas med en övning i inbördes uppbyggelse, putsandet på en gemensam självbild.

Ett språk i gudstjänsten som riktar sig till Gud och är uttryck för en insikt om vem Gud är – som i Trisagion eller Sanctus eller Gloria – ger på samma gång uttryck för vilka vi är som talar. Vi är mottagare av ett budskap innan vi öppnar munnen för att tala, och kan därför alltid bli avbrutna. Det ligger i sakens natur att detta språk kännetecknas av återhållsamhet, även när de ord vi använder är djärva – som i Sanctus eller Gloria – eftersom våra ord trevar efter att “spåra” den handling som gett upphov till orden. 

Här ger Rowan Williams redskap till en kritisk prövning av gudstjänstens språk genom att visa hur den liturgiska teologin utmanar våra försök att blåsa liv i tron med ett inomvärldsligt språk, med ord som inte är ett svar på ett tilltal från “annat håll”.