Att inte bemästra framtiden

Den andliga traditionen framhåller ofta det monastiska livets eskatologiska karaktär. Men hur ska det förstås?

En människa som besvarar kallelsen till fördjupad bön och ett utgivande liv, med det lidande som också kan följa – martyrerna är här det tydligaste exemplet – upplever inte bara en genomgripande förvandling av det egna livet. I och genom den människan blir kyrkan ”den hon är”. Det är i det ljuset, menar Rowan Williams, som de andliga lärarna insisterar att solitärens kontemplativa liv inte bara är en gåva till kyrkan som helhet. Det förverkligar en samhörighet på ett djupare plan – inte genom att vara bortvänt från gemenskapen med andra, utan genom att tränga djupare in i det trinitariska mysterium där en människa förnimmer tillvarons fundamentala enhet. Med Evagrios av Pontos berömda definition: ”Munk är den som är skild från allt och förenad med allt.”

Det innebär inte, vilket Rowan Williams är ytterst medveten om, att munklivet ska idealiseras. Som han uttrycker det: ”Alla som gett klosterlöften synliggör inte ett heligt liv.” Men den monastiska livsformen som sådan föregriper profetiskt något av det som vårt hopp sträcker sig mot. Genom celibat, fattigdom och lydnad har munken valt en livsform – en position i den här världen – som inte lika lätt tenderar till oro och försiktighet som det gängse livet. När munkens liv beskrivs som ”änglalikt” är det inte för att det är mindre kroppsligt än andra sätt att leva – vilket varit ett vanligt missförstånd – utan för att det gestaltar en livshållning fri från behovet att bemästra framtiden. Rowan Williams skriver:

Det är ’änglalikt’ genom sin liturgiska riktning: det existerar i det ’nu’ där arbete ses som bön och bön uppfattas som ett intensivt och kreativt arbete. I en viktig mening ger detta relief åt hur varje döpt kristen som söker en djupare samhörighet genom eukaristin, ett meditativt umgänge med Skriften och ett liv i lyhörd bön, är indragen i ett eskatologiskt skeende.