En eskatologisk etik

I sina reflektioner under rubriken Rethinking eschatology vidgar Rowan Williams sin eskatologiska ”läsning” av eukaristin till att gälla även andra områden. Hans poäng är att en fördjupad eukaristisk vision – i eskatologins ljus – kan bli vägledande för vårt sätt att närma oss det kristna livet som helhet. All teologi behöver ett eskatologiskt raster.

Vad skulle till exempel hända om vi angrep frågan om kristen etik utifrån ett eskatologiskt perspektiv? Rowan Williams skriver:

Hur vi lever som kristna skulle då inte handla så mycket om att försöka ”imitera” Kristus och helgonen, eller lyda gudomliga föreskrifter, utan snarare vara en manifestation av det som vårt hopp sträcker sig mot – en levd eukaristisk försoning och transparens, där ett liv i Kristi efterföljelse växer ur öppenheten för Anden och där lydnaden består av vårt gensvar på den eukaristiska relationen (till Gud, varandra och den materiella världen).

Här anknyter Rowan Williams till ortodoxa teologer som Johannes Zizioulas, Christos Yannaras och Olivier Clément, som bidragit till ett radikalt nytänkande i synen på kristen etik genom att visa hur det är kyrkan som eukaristisk gemenskap – en gemenskap grundad i kärlek – som är den kristna moralens grund. I synnerhet Yannaras gör i sin bok The freedom of morality upp med en typ av fromhet som tenderar att utveckla slutna grupper med egna etiska koder. Det kristna livet begränsas till ”ett sätt att bete sig”. 

Vad innebär då en kristen etik i ljuset av eukaristin? Christos Yannaras kallar det för en transfigurerad etik, i motsats till den nyttobetonade moral som företräds av den pietism som i alla sammanhang, vare sig den uppträder i västlig eller östlig gestalt, tycks vara kristendomens stora frestelse. För de ortodoxa teologer som Rowan Williams anknyter till är etiken oupplösligt knuten till människans frihet och utgår från det personbegrepp som tidigt utvecklas av de grekiska kyrkofäderna. Den är förankrad i den eukaristiska gemenskapen – inte i ett regelverk. 

Den enda diskurs vi har om ”den yttersta tiden” – mot bakgrund av att eskatologin inte har något narrativ eftersom den handlar om det som ännu inte hänt – är det vittnesbörd som ett kristet lärjungaskap format av kyrkans eukaristiska liv utgör: det föregriper och förkroppsligar det kommande rikets ankomst. Den akt genom vilken Gud – “med domens ande och reningens ande”, för att citera dagens profetläsning (Jes 4:4) – dömer och transfigurerar världen.