”Jag går till Fadern”

Något av det viktigaste Jesus säger i evangelierna ger han uttryck för med orden: ”Jag går till Fadern”. Igen och igen upprepar Jesus dessa ord i Johannesevangeliet när han står inför sitt lidande. Denna eviga rörelse bortom tiden, Sonens väg till Fadern, kan vi urskilja i de tre händelser i tiden som vi kallar inkarnationen, himmelsfärden och återkomsten. 

Samtliga är skeenden där Sonen “går till Fadern”; den eviga rörelsen blir en händelse i historien. Sonen ger sig själv som gåva till Fadern. När vi säger, som under advent, att ”Kristus kommer” är det djupast sett denna rörelse som åsyftas. Kristi ankomst är i strikt mening en enda. Den ”ankomst” som innebär att han går till Fadern.

Det eukaristiska firandet drar in oss i denna rörelse. I mässan tar Kristus med oss till Fadern. (”Ert liv är fördolt med Kristus hos Gud.”) Det gör eukaristin till en eskatologisk händelse.

I eukaristin är vi inte upptagna av minnen av ett avlägset och inspirerande förflutet (även om vi givetvis firar åminnelsen av hans död och uppståndelse). Inte heller av abstrakta läror eller etiska imperativ. Genom att vi tar emot Kristus, genom att han som tillhör framtiden på Faderns högra sida är i oss och vi i honom, blir den historiska händelsen – eukaristin – en eskatologisk ”ankomst”. Vi går till Fadern. Rowan Williams skriver:

När kristna samlas på Kristi inbjudan, när de i den helige Ande ber Herrens bön och i sakramentet tar emot den korsfäste och förhärligade Kristus, befinner de sig bortom tidsåldrarnas slut. I sin strävan att bli förtrogna med den platsen blir de, om än ostadigt och flyktigt, tecken på slutet, förmedlare av domen och hoppet.