Skapelsens mättnad

I ljuset av vad vi sa i går betecknar eskatologin ett tillstånd när Guds aktiva närvaro i den materiella världen är lika omedelbar och verklig som i den inkarnerade Jesus (om än i annan form). Med andra ord: det ”slut” vi går mot består av en värld som på ett oåterkalleligt sätt blivit transparent av Guds evighetsliv. Eller med Paulus formulering: en värld där Gud har blivit ”allt, överallt” (1 Kor 15:28).

Rowan Williams kommenterar: 

Att detta medför dom såväl som teofani, eller snarare en teofani upplevd som dom, är bortom allt tvivel. Men poängen är att världens eskatologiska fullbordan innebär en slutlig och fullständig ’mättnad’ för skapelsen genom ett Guds ingripande, men utan att det skapade förgörs eller uppgår i Skaparen (vilket vore detsamma som att det tillintetgörs).

Var finns logiken till denna vision av skapelsens slutliga fulländning? Den måste sökas i kristologin, menar Rowan Williams. I den förening av gudomligt och mänskligt i Jesus av Nasaret som varken innebär att det gudomliga ”tar över” eller att det mänskliga trängs undan. Men det sätt på vilket skapelsen når sin fulla mognad, och vad det innebär, är bortom alla de föreställningar vårt språk ger oss för att beskriva mognad och förvandling. För hur skulle vi kunna föreställa oss en värld där inget finns att tillägga?