I advent: minnas och släppa taget om minnena
Vi står nu på tröskeln till julfastan, den knappt fyra veckor långa förberedelse inför firandet av Jesu födelse som vi också kallar adventstiden.
I advent vecklar en berättelse ut sig framför oss. Berättelsen om en händelse som på ett oåterkalleligt sätt förändrat förutsättningarna för vår värld: Guds sons ankomst till världen. Advent betyder ankomst, och det fascinerande med adventstiden är det sätt på vilket den parallellt talar om två ankomster, som djupast sett är en.
Kristi första ankomst till världen när han föds i Betlehem vid den rätta tiden – ”Du väljer din tid”, som det står i Psaltaren. Och Kristi ankomst vid tidens slut – vid den tid som Gud själv väljer och som vi inte kan räkna ut. Det är därför vi den första söndagen i advent lyssnar till ett evangelium som egentligen hör till en annan söndag under året, palmsöndagen.
Varför inleds adventstiden med berättelsen om hur Jesus rider in i Jerusalem? Historiskt hör den till inledningen av Jesu stora vecka när han går sitt lidande till mötes. Hur kommer det sig att kyrkan varje år låter oss höra den vid ingången till adventet? Första söndagen i advent faller ett profetiskt ljus över intåget i Jerusalem. Det blir nu en berättelse om Kristi ankomst som konung vid tidens slut. Och den berättas på ett sätt som – om vi lyssnar uppmärksamt – låter oss ana att denna ankomst gäckar alla våra försök att förutsäga vad som ska hända.
Så måste det vara när vi talar om hopp. Ett hopp om det vi kan föreställa oss, eftersom vi i någon mening varit med om det tidigare, är inget verkligt hopp. Hoppet är rotat i minnet – det finns en historia att berätta – på samma gång som det förutsätter att vi släpper taget om våra minnen: vår önskan att det vi varit med om i det förflutna ska upprepas.