Den karismatiska principen

När den ortodoxa traditionen ställer sig oförstående till protestantismens åtskillnad mellan skrift och tradition, beror det på att man uppfattar traditionen som en karismatisk princip, inte en historisk. 

De ortodoxa är i en mening eniga med protestanterna om det skrivna Ordets absoluta auktoritet. Men man hävdar samtidigt att Andens verk i Skriften aldrig kan skiljas från Andens liv i kyrkan. Det är traditionen, “Andens oavbrutna närvaro i kyrkan”, med Georges Florovskys definition, som ger Skriftens ord dess verkliga auktoritet. De två kan inte skiljas från varandra. Auktoritet kan inte påläggas kyrkan utifrån, vare sig av en skrift eller ett ämbete. 

Allra tydligast blir detta i gudstjänsten: läsningen av Skriften i liturgin är ett drama där vi blir samtida med den bibliska händelsen. Genom den helige Ande utspelar sig den händelse vi läser om här och nu som ett andligt skeende. Det ger oss grundmönstret för all bibelläsning, även den som sker vid sidan om gudstjänsten. Denna “karismatiska princip” bör enligt ortodoxa teologer även gälla det vetenskapliga studiet av Skriften. 

Vladimir Lossky, i mångas ögon den mest betydande ortodoxa teologen under 1900-talet, framhåller hur tradition inte ska förväxlas med traditioner och traditionalism. Tvärtom formar traditionens ande en i god mening kritisk blick i den kristna gemenskapen. Den urskiljer och ifrågasätter företeelser och läror som ger sig ut för att representera traditionen, men i själva verket bara är vidskepligheter. Som Rowan Williams uttrycker det: “Traditionen är aldrig enbart en uppsättning nedärvda trossatser, den är det klimat av receptiv urskillning som kännetecknar det kristna livet i gemenskap.”