Vem har makten i kyrkan?

För en del år sedan fördes ett samtal i tidskriftens referensgrupp om biskopsämbetet. Några förde frågan på tal om biskopen som garant för enheten. I så fall vilken biskop?

Jag minns hur Torsten Kälvemark då bröt in i samtalet med en lågmäld men distinkt invändning som skapade en lång stunds tystnad i rummet. Han sa: ”Kyrkan har bara en ledare, den helige Ande.” Kommentaren behöver förstås mot bakgrund av den syn på auktoritet som var utmärkande i den unga kyrkan, och än i dag i östkyrkan. Auktoriteten i kyrkan är aldrig enbart juridisk eller formell. I de tidiga kyrkomötena – liksom i dagens församlingsmöten – är det receptionen, det samförstånd som uppstår när människor känner igen sin tro, som skänker auktoritet. Inte att några hävdar sin auktoritet i kraft av en formell titel.

På ryska talar man om sobornost, den andliga harmoni som bevarar enheten i en församling genom att vars och ens frihet och integritet respekteras. På latin kallar man det sensus fidelium. Bägge uttrycken betecknar den trons konsensus som uppstår när den helige Ande talar samstämmigt i mångas hjärtan. Med glädje igenkänner gudsfolket den tro som en gång för alla överlämnats åt de heliga. 

Här finns en inte obetydlig skillnad mellan väst och öst i kyrkans historia, som ända in i vår tid avspeglar sig också i de yngre kyrkorna. Juridiken och den välorganiserade strukturen, som på gott och ont utmärkte det romerska riket, kom även att prägla kyrkan i väst efter Konstantin: några beslutar, andra lyder. Den organiska modellen som utgår från att den helige Ande, given åt varje troende i dopet, leder kyrkan, ersätts av en ledarstruktur där ett fåtal utövar makt. Christian Braw kommenterar: ”Att beslut skall vara karismatiska, att magnus consensus i konciliet och i hela Kyrkan som organism är avgörande, att man får auktoritet genom receptionen av trons folk – allt detta har blivit underordnat juridiken.” 

Därmed går också den verkliga auktoriteten förlorad, den verkligt radikala synen på kyrkligt ledarskap: Kyrkan har bara en ledare, den helige Ande. Med det synsättet kan förvisso biskopar och församlingsföreståndare få en sällsam auktoritet: den som kommer av att de troende igenkänner deras heliga iver, liksom beredskapen att bli martyr, som den helige Andes verk i dem.