Hur blir man biskop?
Olfert Ricard var en av Danmarks främsta förkunnare och andliga ledare under det tidiga 1900-talet. Han blev aldrig biskop, trots att många ville se honom i ämbetet. Hans egen kommentar var:
– Så obetydlig var jag inte.
Vad är egentligen en biskop (den frikyrklige kan läsa: församlingsföreståndare)? Hur blir man biskop, och då inte bara i betydelsen innehavare av en biskopstitel?
Biskopen i den tidiga kyrkan var ingen stiftsadministratör, inte heller var ämbetet av enbart formell eller juridisk art. I en essä om biskopsämbetet i den unga kyrkan menar Christian Braw att martyriet är en nyckel till att förstå det hela (Livskraftens lerkärl, Artos 2018). När till exempel Cyprianus väljs till biskop av Karthago på 200-talet heter det att församlingen ”sökte inte endast en biskop utan ett blivande blodsvittne”. Att bli biskop var att bli invigd till martyrium.
Biskopens auktoritet bestod alltså inte bara i att denne blivit vald och insatt under högtidliga former, den var karismatisk i betydelsen att man kände igen den gemensamma tron i biskopens ord och liv. Ett igenkännande som Jesus beskriver i sin karaktäristik av den gode herden/ledaren: ”Fåren följer honom, eftersom de känner igen hans röst.”
Nu var inte alla biskopar under förföljelsetiderna i den unga kyrkan beredda att bli martyrer. Några avföll, andra föll offer för kravet att offra till kejsaren eller försökte komma undan genom att muta sig fria. Hur man skulle se på dem efteråt kom att bli en brännande fråga. Kunde den som svikit vända tillbaka och förbli biskop även efter att han förlorat sin karismatiska auktoritet, och i så fall hur?
De som inte erkände svikarna kom att kallas donatister efter sin ledare. De menade att man inte utan vidare kunde återinsätta personer i biskopsämbetet som varit förrädare. Många tyckte att de gick för långt i sin iver att bevara kyrkans helighet, och den linje de drev förlorade. Augustinus försökte lösa frågan genom att framhålla att det heliga i kyrkan identifieras med hennes ordningar. Vad som med ett latinskt uttryck kallas ex opere operato. Sakramentet är giltigt i kraft att Kristi ord, oberoende av vem som förmedlar det.
Det är ett viktigt perspektiv. Men är det svaret tillräckligt? Hur långt kan man gå när det gäller att skilja mellan den rätta ordningen och det heliga livet? Frågan har fortsatt att hänga i luften under kyrkans historia. Den är fortfarande obesvarad.
Samtidigt får den ett svar varje gång en biskop inte drar sig för att ta den oundvikliga konflikten med ett samhälle som kräver en annan lojalitet. Som Christian Braw uttrycker saken: sådana kyrkliga ledare innehar inte bara biskopstiteln. De blir biskopar. Alternativet heter obetydlighet.