Kristendomens stora frestelse

På söndag är firningsämnet i Den svenska evangelieboken Friheten i Kristus. För präster och pastorer som förbereder mässans homilia finns åtskilligt att begrunda i det sätt på vilket samtida ortodoxa teologer reflekterar över den kristna friheten som oändlig, på samma gång som den för med sig ett oändligt ansvar.

I en bok som på engelska fått titeln Freedom of morality, gör den grekiske teologen Christos Yannaras upp med fromhetsriktningar som utvecklas till slutna grupper med egna etiska normer. Sådana rörelser har i modern tid även påverkat den grekiska kyrkan, menar han. För Yannaras representerar dessa en karikatyr av kristendomen. Han skriver: 

Det kristna livet tycks mer och mer begränsas till ’ett sätt att bete sig’, till en regel för gott uppförande. Mer och mer förändras kristendomen genom att anta en social karaktär, anpassad till de mänskliga kravens småaktiga mått, en trångsynthet och brist på mod, till en måttstock för en oväsentlig moral som försöker försköna fegheten och den individuella säkerheten genom att täcka dem med de sociala konventionernas förgängliga utsmyckning. 

Hur ser då en genuint kristen syn på moral ut? För Christos Yannaras handlar det om vad han kallar en transfigurerad etik, till skillnad från den nyttobetonade moral som företräds inte minst av den pietism som i alla sammanhang, vare sig den uppträder i västlig eller östlig gestalt, tycks vara kristendomens stora frestelse. Moralen är för Yannaras oupplösligt knuten till människans frihet och utgår från det personbegrepp som tidigt utvecklas av de grekiska kyrkofäderna. Den är förankrad i en gemenskap, inte i ett regelverk. Som den ortodoxe lekmannateologen Torsten Kälvemark brukade uttrycka det:

Det är kyrkan som en gemenskap i kärlek av fria personer som är moralens grund.