Den brustna länken

När vi nu närmar oss apostlafastans slutskede är det dags att försöka sammanfatta det ämne vi varit upptagna av de senaste veckorna. Innebörden av att vårt firande av den måltid som har olika namn – eukaristin var det vanligaste i den tidiga kyrkan medan vi i de yngre kyrkorna på protestantisk mark ofta kallar den nattvarden – kan beskrivas som ett offer. 

Att detta kan vara svårsmält beror inte bara på att vi lever i ett kulturellt och filosofiskt klimat med en stark aversion mot talet om offer. Det förknippas ofta med våld, något som inte minst den ”offerteologi” inom delar av Islam bidragit till, som med ödesdigra konsekvenser rekryterar självmordsbombare. Även inom kyrkan har talet om offer tonats ned. I Svenska kyrkans nya handbok för gudstjänsten finns endast en reminiscens av en offerteologi bevarad. I en klassisk eukaristibön som infördes av ärkebiskop Yngve Brilioth, möter vi följande formulering (Nattvardsbön 5 i Kyrkohandbok för Svenska kyrkan):

Se till hans fullkomliga och eviga offer 
med vilket du har försonat världen med dig själv.
Låt oss alla genom den heliga Anden
förenas till en enda kropp
och fullkomnas till ett levande offer i Kristus.

Varför har detta betydelse? När vi argumenterar för en förnyad förståelse av nattvardens offerkaraktär – i riktning mot den tidiga kyrkans vision – är den fråga vi är upptagna av hur firandet av eukaristin kan leda till en djupgående och pågående förvandling av våra liv. Avgörande här är länken mellan gåva och offer, en länk som i hög grad brustit. Kan vi tala om Kristi död på korset som både gåva och offer, och i förlängningen uppfatta vårt liv som kristna på samma sätt? Och är nattvarden den handling som, tillsammans med vårt kontemplativa liv, realiserar detta? 

Det är väl känt att Luther hade svårt att förena gåva och offer. Han menade att det var ologiskt. Även bland vissa katolska teologer i modern tid har funnits en trend att vilja omförhandla förhållandet mellan gåva och offer. Den anglikanske teologen Sarah Coakley, som vi refererat till tidigare, hör dock till dem som försvarar sambandet. ”Att göra en åtskillnad mellan gåva och offer har ett teologiskt pris” menar hon. När hon hävdar att vi behöver en fördjupad förståelse av vad det är att leva självutgivande, sätter hon bland annat in eukaristin i ett ekologiskt sammanhang. Hur kan viljan att avstå bli vår gåva som bidrar såväl till hopp som till skapelsens restaurering i klimatförändringarnas kritiska era? (Ett perspektiv som gärna kan lyftas fram på midsommardagen när mässans firningsämne är Skapelsen.)

En av de mest visionära teologerna under 1900-talet var i det här avseendet den franske jesuiten Maurice de la Taille (1872–1933). Bortglömd av de flesta, men på nytt uppmärksammad genom forskningen under senaste åren. (För den intresserade rekommenderas Michon M. Matthiesen bok Sacrifice as Gift: Eucharist, Grace, and Contemplative Prayer in Maurice de la Taille.) Han ägnade åtskilliga år åt att studera Bibeln och forska i kyrkofädernas skrifter just för att tränga djupare i innebörden av eukaristin som gåva och offer. Resultat var fem magistrala volymer om Trons mysterium. Maurice de la Taille värjde sig både mot konservativa teologer i hans egen katolska kyrka som han tyckte gick för långt i sin beskrivning av mässoffret, men kritiserade också protestantismens motvilja mot offertanken i mässan.

Maurice de la Tailles lösning var att framhålla det oupplösliga sambandet mellan den sista måltiden, Jesu död på korset och kyrkans firande av eukaristin. Det är samma skeende som pågår: Kristus frambär sig som en frivillig offergåva. Det Jesus gör i den sista måltiden föregriper hans enda och eviga offer på korset, som inte behöver upprepas eller “reaktiveras”, men som är närvarande i varje nattvard. En nyckel i de la Tailles teologiska vision är det sätt på vilket han knyter samman eukaristin och den kontemplativa bönen.

Den gåva som består av ett frivilligt offer – inte en muta eller ett blidkande av en vred Gud – sker inte utan smärta. Det gällde Kristus, och det gäller var och en som förenar sig med honom. Den brännande frågan är: I vilken utsträckning tänker vi oss att vårt firande av den eukaristiska måltiden också har ett pris? Hur skulle vårt förhållningssätt till mässan, nattvarden, påverkas om vi såg eukaristisk teologi och asketisk teologi som intimt sammanvävda? Om firandet av mässan inspirerade oss till en kontemplativ receptivitet av Kristi offer? 

Skulle det också kunna ge oss en tolkningsnyckel till ett av Nya testamentets mest gåtfulla och svårtolkade ord: ”Vad som ännu fattas i Kristi lidanden, det lider jag i mitt eget kött, för hans kropp, som är kyrkan” (Kol 1:24)? Ett eko av denna livshållning hos Paulus hör vi i den bön som avslutar dagens Laudes i Tideböner under året:

Barmhärtige Gud, när din Son dog på korset
visade han oss din eviga kärlek.
Låt åminnelsen av hans lidande ge oss styrka
att i vår vardag leva i sann kärlek till varandra,
och bära varje motgång som en del av hans lidande för världen.

(Eftersom söndagen, med firandet av Johannes döparens födelse, föregås av midsommardagen som också är en “röd” dag när mässa firas, återkommer vi med apostlafastans avslutande inlägg måndag den 28 juni.)