Offret fulländar naturen

Låt oss sammanfatta så här långt när vi nu går in apostlafastans avslutande vecka. Vi har uppehållit oss vid innebörden av eukaristin som ett ”offer”, så som det bland annat uttrycks när celebranten i den västliga mässans offertorium säger ”Låt oss be att Gud tar emot vårt och hela kyrkans offer, varpå församlingen – så som ett heligt prästerskap av ”medcelebranter” – svarar: ”Honom till ära och världen till frälsning.”

Sambandet mellan mässans offer, Guds ära och världens frälsning kan inte bli tydligare än i denna dialog i liturgin. Men vad menar vi med världens frälsning? Vad världen behöver bli frälst från är allt det som hindrar den att vara vad den är tänkt att vara. Frälsning är i kristet språkbruk synonymt med ”det naturliga”. Vi behöver bli frälsta från det som korrumperar naturen.

Människans frälsning – vad som i östkyrkan kallas hennes gudomliggörelse – är det skeende som återställer och fulländar hennes mänskliga natur. I bibliskt språkbruk beskrivs det också i termer av att bli ”lik Kristus”. Vad menar vi med Kristuslikhet?Det som skiljer Jesus från oss är inte att hans mänskliga natur i något avseende är annorlunda än vår, utan det sätt på vilket han lever ut den. Det finns med andra ord inget mänskligt som behöver dö, förnekas eller offras för att vi ska passa in i Guds rike. Det är alla sådana föreställningar – att vår mänsklighet i sig inte skulle vara en tillräcklig kontaktyta med det gudomliga – som Jesus omintetgör genom att helt och fullt bli människa.

Det som däremot måste dö är allt det som hindrar oss att vara naturliga. Det som låser in oss i omänskliga beteenden, och får livet att upptas av självförsvar i stället för att mynna ut i självförglömmelse. Restaureringen av det genuint mänskliga är inte möjlig utan Kristi – och vårt – offer: ”Så älskade Gud världen att han utgav sig sin ende son…”. 

Jesu offer består i att han aldrig upphör att älska, vad som än drabbar honom. När han på korset drabbas av all världens ondska och grymhet, upphör han likväl inte att älska. Därmed ger Sonen tillbaka åt Fadern den sanna mänsklighet som Gud tänkte sig när han skapade Adam och Eva. 

I det eukaristiska frambärandet av Kristi offer, får vi nåd att i förening med Jesus frambära oss själva som ”ett levande och heligt offer”. Jesu liv avslutar en ordning – där lika byts mot lika och vi får det vi förtjänar – och ersätts av en annan ordning: den som i en värld av hat, svek och våld utmärks av en resolut vägran att hata och hämnas. Det är ingen enkel väg. Så firar vi heller inte mässan för att vi är kristna. Vi är kristna – det vill säga, växer i Kristuslikhet – därför att vi firar mässan. Varje gudstjänst är en tillvänjning till ett naturligare sätt att leva.