Ett knep för att stå ut med outhärdliga gudstjänster

Överallt på jorden är jag hemma, där människor samlas kring detta enda, denna yttersta, utblottade verklighet som är det enda nödvändiga.

Orden är Gunnel Vallquists, när hon skriver om ”den stilla glädjen i gryningsmässan” i klostret Saint-Benoit, citerade i den i dagarna på Ellerströms förlag utkomna biografin av Alva Dahl. Slå rot i förvandlingen, som är bokens titel, lär för många fler än mig bli sommarens stora läsupplevelse. I en mästerlig biografi, med ett språk som har slående likheter med Vallquists, målar författaren Alva Dahl ett initierat och levande porträtt av en av 1900-talets med färgstarka kristna personligheter i vårt land. Och därmed får vi som läsare en inblick i en rad viktiga skeenden i europeiskt kyrko-och kulturliv under 1900-talet. Biografin med sina 390 sidor bjuder på en verklig bildningsresa; men framför allt tecknas en kristen människas livshållning.

Gunnel Vallquist var under ett långt liv verksam som skriftställare och översättare, hon valdes in i Svenska Akademien 1982 efter bedriften att till svenska översätta Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt, ett arbete som tog henne ett kvarts sekel. Men Gunnel Vallquist hade också en glödande kristen övertygelse, aldrig färdig och sluten men oavbrutet i vardande. Hos Augustinus fann hos en livsdevis som hon helhjärtat kunde känna igen sig i: “att söka för att finna, och finna för att söka vidare”. Det var ett sökande som kanske mer än något annat fick näring och rot genom hennes kärlek till liturgin.  

Mässan och tidegärden var Gunnel Vallquists livsluft, och för att kunna få del av dessa i så fullödig form som möjligt, valde hon att långa perioder vistas i eller i närheten av kloster. Estetiken var viktig för henne, samtidigt som hon framhöll att gudstjänsternas skönhet hör samman just med att ”de inte är utformade för att behaga några mänskliga åskådare”, som Alva Dahl uttrycker det. Hur undviker man att det ändå blir så? Alva Dahl tolkar Gunnel Vallquists hållning till liturgin när hon skriver: 

Att ta liturgins himmelska dimension på allvar är det enda sättet att undvika fällan att göra gudstjänsten till en föreställning och församlingen till publik.

Inte underligt då att Gunnel Vallquist kunde bli ytterligt frustrerad över gudstjänster där sången och musiken uppfördes inför publik. ”Tralala-mässor” kallade hon den sortens gudstjänster i sin egen katolska kyrka, sådana där församlingen förväntades sitta passiv och lyssna medan en kör av något slag stod för merparten av gudstjänsten.

Hur står man ut med outhärdliga gudstjänster? I ett brev till vännen Andreas Rask berättar hon att hon ”hittat på ett bra knep om det blir för svårt: jag mediterar över synden; den illustreras perfekt av den här sortens kyrkomusik. Är det inte sensualitet så är det fåfänga och prål och praktlystnad och högfärd – aldrig att det slår fel. Då ber jag Herren bevara oss alla från det.”

För Gunnel Vallquist var gudstjänsten – vare sig det var mässan eller tidegärden som firades – ingen uppvisning. Den är hela församlingens, inte bara prästens‚ frambärande av sig själv som ett offer till Gud.