Kärlekens livsliturgi
Gamla testamentet innehåller detaljerade anvisningar om offerkulten i antikens Israel. Syndoffer och skuldoffer skulle frambäras för fel som begåtts. Tackoffer när glädjerika händelser inträffat. Löftesoffer som en begäran om bönhörelse. Från början frambars offer på olika platser, men så småningom blev templet i Jerusalem den enda legitima platsen för offer. När templet förstördes år 70 e Kr upphörde de fysiska offren.
Profeterna var skoningslösa i sin kritik av tempelkulten när man såg hur offren inte motsvarades av den andliga och moraliska innebörd som de symboliserade. ”Det offer som behagar Gud är ett förkrossat hjärta”, ropar psalmisten och sammanfattar offerkultens djupare mening. Den förutan blir offret en ”tom ritual”. De kultiska offren kunde inte lättvindigt användas för att ”köpa sig fri” om man inte var beredd att omvända sig till ett liv i trohet mot Gud och barmhärtighet mot medmänniskorna. Denna kultkritiska linje i profettraditionen fullföljs av Jesus när han citerar profeten Hosea: ”Barmhärtighet vill jag se och inte offer.”
När Jesus under en måltid med apostlarna helgar sig själv till ett offer, tar han bröd och vin inom ramen för den judiska påskmåltiden, och låter dessa syfta på hur hans blod skulle skiljas från hans kropp följande dag. När Herrens måltid sedan firas på Jesu direkta uppmaning – “Gör detta” – talar man redan i den första generationen av kristna om att brödet och bägaren ger gemenskap med Kristi kropp och blod, som Paulus uttrycker det i Första Korinthierbrevets tionde kapitel. ”Denna handling”, skriver Anders Piltz om eukaristin, ”ersätter offren i templet och gör korsoffret närvarande, alltid och överallt, tills Herren kommer åter.”
Frambärandet av Kristi offer i den eukaristiska måltiden blir höjdpunkten och brännpunkten i den kristna gemenskapen. En måltid som syftar till att hela den kristnes liv ska vara en gudstjänst där allt sker i förening med honom som har älskat oss och offrat sig själv för oss. Offertanken ges nu en andlig tillämpning, men förblir en viktig bild för det nya livet i Kristus. Med eftertryck knyts offret till kärleken. ”Lev i kärlek, såsom Kristus har älskat oss och utlämnat sig själv för vår skull som en offergåva, ett välluktande offer åt Gud.”
Orden ur Efesierbrevet – som vi känner igen från ökenmässans liturgi – var för detta brevs ursprungliga läsare, som kunde sina Moseböcker, ett omisskännligt sätt att framställa korsdöden som en offerhandling som behagar Gud. Att bli lik Jesus ”i en död som hans” är att låta hela livet vara en liturgi i samma anda som drev Jesus när han frambar sig själv som en gåva, utgiven för andra.
(Dagens bloggtext bygger på Anders Piltz artikel ”Världen som offergåva” i Pilgrim nr 1/2012.)