Den jag frambär, frambär mig

En annan sida av det vi mediterade över undergårdagen kommer till uttryck hos den syriske teolog och poet som kyrkan firade just i går, Efraim Syriern (död 9 juni 373). 

Hos Efraim framträder ett slags omvänd inkarnationsteologi i relationen mellan Skapare och skapelse: källan och upphovet till allt, gör sig beroende av den han är upphov till. Efraim, som gick under smeknamnet ”den helige Andes harpa”, låter i en av sina dikter Maria säga: ”Barnet jag bär, bär mig.” På motsvarande sätt förstår Efraim Kristi offer: Kristus frambär sig själv som offer. På Golgata och i eukaristin. Han är inte bara den som offras, men den som offrar.

En stark bild för detta är för Efraim den gamle Symeons frambärande av barnet Jesus i templet. Lukasevangeliets berättelse om denna händelse bildar utgångspunkt för en reflektion om hur den som frambär Kristus själv blir framburen. ”Välsignad är den präst”, skriver Efraim, ”som i helgedomen frambär Faderns Son till Fadern.” I en längre prosadikt låter han Symeon, genom sitt frambärande, inta rollen som präst i det eukaristiska firandet. Han skriver bland annat:

Men prästen Symeon, som tagit emot Kristus i sina armar för att frambära honom till Gud, förstod när han såg honom att han inte frambar Kristus, utan att han själv blev framburen. Ty Sonen kan inte frambäras till Fadern av en tjänare; det är snarare tjänaren som frambärs till sin Herre av Sonen. Det är otänkbart att den genom vilken offret frambärs, själv skulle frambäras av någon annan.

Efraims djupsinniga och språkligt förtätade utläggning av frambärandet i templet har en tydlig eukaristisk klangbotten. Även om det tycks vara en människa som står för frambärandet, såväl i eukaristin som vid korsfästelsen, är det enda denna människa i själva verket gör att överlåta sig åt det gudomliga handlande genom vilket han offras till Fadern.

Nyckeln till den teologi Efraim representerar är den helige Andes närvaro. Genom Anden förenas de eukaristiska gåvorna med Kristi offer. I en av sina hymner skriver han:

På Elias offer steg eld ner och förtärde det.
Den förbarmande elden blev för oss till livets offer,
eld förtärde offergåvan,
Din eld, o Herre, åt vi i din offergåva.

Mycket har skrivits om den framträdande plats Anden har i syrisk sakramentsteologi. Hos Efraim, och i den tradition han representerar, finns ett nära samband mellan Andens verk i inkarnationen, i dopet och i eukaristin. Uttryckt bland annat i följande hymn:

Se, eld och ande är i hennes sköte som födde dig!
Se, eld och ande i floden där du döptes!
Eld och ande finns i vårt dop,
eld och helig Ande i brödet och kalken.

Närhelst vi bär fram vår bön, liksom bröd och vin i eukaristin, bjuder vi in den helige Ande att förvandla oss; det frambärs av de döpta hos vilka Andens låga redan glöder.

När syrisk teologi lyfter fram Maria som en ikon av kyrkan är den avgörande poängen att Maria uppfylls av Anden så att hon kan bära Kristus – som i själva verket bär henne! Det kan tyckas som att det är vi som bär fram Kristus till oss själva i mässan. Men sanningen är större, och djupare än så: det är han som bär fram oss till sig själv! I all kristen bön, och gudstjänst, är denna verklighet underförstådd: Vi kan bara ge åt Gud det vi tagit emot från Gud.