Hjärtat i prästtjänsten
I en av liturgins böner i mässan den första söndagen efter trefaldighet, bad kyrkan för alla som ”genom dopet formats till Kristi avbild och inlemmats i ditt prästerliga folk”.
Bönen utgår från den i Nya testamentet självklara tanken att vi genom dopet blir ”Guds och Kristi präster” (Upp 20:6). Vari består det “prästerliga”? Historiskt har hjärtat i prästtjänsten – vilket är tydligt i den hebreiska Bibeln – alltid varit frambärandet av offer. Därför knyts också den prästerliga identiteten i kyrkan – som tillhör alla döpta – till detta frambärande (lat. offertorium). Allra tydligast formulerat i Första Petrusbrevets ord att ”ni är ett heligt prästerskap och kan frambära andliga offer som Gud tar emot genom Jesus Kristus” (1 Pet 2:5).
”En kristen präst är framför allt någon som frambär ett offer”, skriver en av 1900-talets mest inflytelserika ortodoxa lärare, Lev Gillet. I sin bok Var min präst återkommer han ofta till detta motiv. Han framhåller hur den kristna prästtjänsten framför allt är knuten till eukaristin: “Kristi offer utgör brännpunkten och höjdpunkten i varje kristen gudstjänst.” Och vidare hur prästidentiteten är knuten till Kristus – ”det finns bara en präst i egentlig mening” – och dennes unika offer: ”Alla är vi präster om vi låter oss förenas med Jesu Kristi offer och förbön.”
Låt oss lyssna ytterligare till Lev Gillet, som skrev många av sina böcker under pseudonymen ”En munk i östkyrkan”, när han mediterar vidare över detta ämne:
Genom att vara förenad med huvudet i Kristi kropp, det vill säga med Jesus själv, har varje del i hans mystiska kropp ockå del i Kristi prästtjänst och i vår frälsares offerdöd. Förenad med det offer Jesus påbörjade på jorden och för evigt frambär i himlen, kan därför varje kristen fira en inre, osynlig liturgi.
Men vad innebär det att alla döpta har del i Kristi prästtjänst? Med adress till dem som fått ett särskilt uppdrag att som kyrkans präster vara ett tecken på den kallelse alla döpta delar, skriver Lev Gillet:
Prästen får aldrig tröttna på att påminna sin hjord: ”Ni kommer till kyrkan, inte bara för att prisa Gud, be till honom och höra hans Ord. Mer än något annat kommer ni för att djupt och innerligt förenas med Herren Jesus Kristus och hans död.” Han måste förklara för de troende att den heliga eukaristin inte bara består i att ta emot vår frälsares kropp och blod. Den är framför allt ett andligt offer. Det är sant att korsets offer, som tar bort världens synd, har offrats en gång för alla. Vårt eukaristifirande här i tiden innebär inte ett nytt offer; snarare förmedlar det åt oss i dag den unika och eviga nåd som strömmar från Kristi eget offer.
En nyckel till en djupare förståelse av det som här sägs döljer sig i orden om att vara ”förenad med det offer Jesus påbörjade på jorden och för evigt frambär i himlen”. De blir begripliga först i ljuset av trons och liturgins tempus som presens: det Kristus har gjort och det han ska göra, gör han nu. Förflutenhet och framtid konvergerar i gudstjänstens i dag. Denna tidens och rummets transcendens i ett evigt nu fångas i de berömda orden i Hebreerbrevet 13:8: “Jesus Kristus är densamme i går, i dag och i evighet.”
Därför är Kristus i varje mässa – återigen med orden ur den bysantinska liturgin – ”den som offrar och den som offras”. Det sker när hans kropp, kyrkan, är förenad med sitt huvud, Kristus. Hemligheten till denna förening, det överskridande av tid och rum som gör att präst och församling i varje mässa ”står sida vid sida under korset med hjärtat fäst på Golgata”, som Gillet uttrycket det, är den helige Andes nedstigande och närvaro. Munken från östkyrkan fortsätter:
Om Kristi offer på ett hemlighetsfullt och oblodigt vis därigenom förnyas, om brödet och vinet blir för oss Jesu kropp och blod, så sker det uteslutande genom den helige Andes ingripande.
Därför, fortsätter Lev Gillet med eftertryck, är ”varje liturgi en ny pingst”!