Hexapsalmos
En svit av sex psaltarpsalmer beds varje dag innan gryningen i den ortodoxa morgonbönen. Dessa går rätt och slätt under namnet ”de sex psalmerna”, Hexapsalmos på grekiska. De är psalm 3, 38, 63, 88, 103 och 143. Just i den ordningen följer de på varandra i liturgin, sammanflätade till en helhet. Samma sex psalmer varje morgon.
De sex psalmerna utgör ett panorama över det mänskliga livet. Här finns hela skalan av stämningar och erfarenheter i en kristen människas liv, alltifrån översvallande glädje och intensiv längtan till djupaste sorg, frustration och förtvivlan. Under Hexapsalmos, som utgör en av de viktigaste delarna av den dagliga ortodoxa tidebönen, släcks ofta ljusen i kyrkan för att bidra till större stillhet och koncentration. I halvmörker beds de sex psalmerna, vilket bland annat symboliserar den natt då Jesus föddes, säger liturgiböckerna.
Halvvägs genom liturgin kommer man till Psalm 88, den svårmodigaste och tyngsta av dem alla, diktad ur djupaste desperation. Från första till sista stavelsen ljuder en klagande, entonig smärta. Mörkret i rummet är nu på sin plats; inget ljus tränger igenom i denna psaltarpsalm. I samma stund som den börjar läsas lämnar prästen altaret och går och ställer sig framför den stora Kristusikonen, eller ikonostasens kungsport, där han tyst ber 12 utvalda böner medan recitationen av psalmen fortsätter bland de troende. I det ögonblicket symboliserar prästen Kristus, som när han hör mänsklighetens förtvivlade rop lämnar sin himmelska tron för att rädda oss och dela det lidande som Psalm 88 visualiserar. De böner prästen ber tyst är böner för de troende som deltar i gudstjänsten, att deras synder ska bli förlåtna, att de ska bli bevarade i tron, att deras kärlek ska vara uppriktig, att deras arbete ska bli välsignat och att de ska bli värdiga himmelriket.
När denna psalm, med sin utpräglade långfredagskaraktär, beds som en del av kyrkans Hexapsalmos sätts den in i påskens sammanhang. Den slutar i fullständig förtvivlan. Långfredagen saknar allt hopp. När ”katastrof på katastrof” har inträffat och Guds son är död bland de döda, har alla framtidslöften havererat. I en nedsläckt kyrka är Psalm 88 en klagosång från en nedsläckt värld. Och den måste få vara det. Flykten in i förnekelse är en farlig terapi. De sånger däremot som frilägger smärtan utgör första steget på väg mot helande. Men för den som inte ger röst åt sin smärta, och inte heller vill delta i andras smärta, kommer aldrig någon påskdag.
Därför kan Psalm 88, den mest tröstlösa av alla i Psaltaren, just genom att den undviker att skynda förbi det outhärdliga, öppna en väg till tröst. När den i liturgins Hexapsalmos följs av Psalm 103, är det lika oväntat och överrumplande som att finna en tom grav just innan solen går upp.