Makten omdefinierad

En av de psaltarpsalmer som återkommer under julens gudstjänster, inte minst under firandet av epifania, är den sjuttioandra. Det är en psalm som i sitt historiska sammanhang adresserar Salomo, men kyrkofäderna var eniga om att den utgör en Kristusprofetia som förkunnar evangeliets universalitet och Jesus som fredens konung. Han är ”kungasonen” i psalmens inledning, som ska låta de ”betryckta få sin rätt” (v 1–2). Psalmens profetiska poesi ger oss några av de vackraste beskrivningarna av den kommande Kristus, ord som borde vara definierande för all utövning av makt och ledarskap:

Han skall komma som regn över grödan,
som ett stilla regn som vattnar jorden. (v 6)

I denna psalm förutses även de vise männens – i traditionen kallade ”heliga tre konungar” – hyllning av barnet i Betlehem. När de bar fram sina gåvor och ”föll ner och hyllade honom”, gick Kristusprofetian i psalm 72 i uppfyllelse:

Kungar från Tarshis och fjärran kuster 
skall komma med gåvor,
kungar från Saba och Seba
skall bära fram sin tribut.
Honom skall alla kungar hylla,
alla folk skall tjäna honom. (v 10–11)

”I östern betraktades stjärntydare som kungar”, skriver Tertullianus på 200-talet. Han fortsätter sin utläggning av psalm 72: ”Stjärntydarna fann honom och vördade honom med sina gåvor. Med böjda knän hyllade de honom med sina gåvor.”

Må han leva och hyllas med guld från Saba. (v 15)

Guldet som de bär fram är en symbol för ”kungavärdigheten”. Guldet i ikonen. I psalm 72 tecknas bilden av en ”konung av Guds nåde”:

Han räddar den fattige som ropar,
den arme som ingen hjälper.
Han förbarmar sig över de svaga och fattiga,
räddar de fattigas liv.
Han befriar dem från våld och förtryck,
deras liv är dyrbart i hans ögon. (v 12–14)

Den makt som inte känns igen på sina yttre attribut – hon har inga – men som återger människan hennes värdighet, är den enda värd namnet.