Mystikens födelseplats

I Ekumeniska Kommunitetens tidebönsböcker fungerar antifonerna – de korta ramverserna – som nycklar till den hemlighet om Kristus som finns dold i varje psaltarpsalm. Genom att antifonerna dessutom skiftar under kyrkoåret, får de en dubbel roll: de låter oss inte bara ana Jesu närvaro i psalmen, utan kastar också ljus på den fasett i Kristusmysteriet som vi firar. Så kan samma psalm, genom valet av antifon, lovsjunga såväl inkarnationen som uppståndelsen och himmelsfärden. Eller ta oss med in i Jesu kamp i öknen och i Getsemane.

Låt oss se närmare på några “julpsalmer” när vi nu står inför firandet av Jesu födelse. I juldagens första vesper ber vi till att börja med psalm 98. Den inleds med orden:

Sjung till Herrens ära, sjung en ny sång,
ty han har gjort underbara ting.

Och psalmen avslutas med följande strof:

Se, han kommer
för att råda över jorden,
råda rättvist över världen,
råda med oväld över folken.

Genom att denna psalm i juldagens vesper har fått en antifon hämtad ur julevangeliet – ”I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias Herren” (Luk 2:11) – blir tolkningen uppenbar. I psalm 98 hör vi änglarna sjunga Gloria inför de häpna herdarna! Barnet Jesus som fötts i Davids stad är orsaken till den ”nya sången”; i honom har Gud kommit för att upprätta sitt rike och ”råda rättvist över jorden”.

Nästa psalm i juldagens första vesper är 132. En bit in i denna klassiker bland julpsalmer i Psaltaren möter vi orden: 

Herren gav David sin ed,
ett ord han aldrig skall svika:
”Ättlingar till dig skall jag sätta på din tron.”

I sitt historiska sammanhang syftar dessa ord till Davids son, Salomo, och de följande generationerna i Davids släkt som skulle bli regenter i Juda rike. Men vilken antifon har psalmen fått på juldagen? 

Du Betlehem, från dig skall det komma en hövding, 
en herde för mitt folk Israel.

När detta profetord – från Mika bok i Gamla testamentet och citerat av evangelisten Matteus i samband med Jesu födelse – får inleda psalm 132, blir denna en profetia om hur Jesus föds i rakt nedstigande led från David – i just den stad som David kom från, Betlehem.

I samma psalm återkommer uttrycket ”viloplats” ett par gånger. Bland annat i den åttonde versen:

Kom, Herre, till din viloplats,
du och din mäktiga ark.

Vad händer när dessa ord ”passerar” genom antifonen? Den herde som ska komma från Betlehem är född till världen för att vi ”skall komma in i hans vila” (Heb 3:18). Därför talar Jesus i mogen ålder om sig själv som herde, och säger: ”Jag skall skänka er vila.” (Matt 11:28)  

Men vilken är den ”viloplats” som Herren ska ”komma till”? Något han med eftertryck upprepar senare i samma psalm:

För evigt är detta min viloplats,
här vill jag bo, det är min önskan.

Flera ord i Nya testamentet kastar ljus över de metaforer som psalmen här använder. I Johannesevangeliet säger Jesus. ”Om någon älskar mig, så håller han mitt ord; och min Fader skall älska honom, och vi skola komma till honom och taga vår boning hos honom (14:23). Och i Efesierbrevet skriver Paulus: ”genom honom fogas också ni samman till en andlig boning åt Gud.” (2:22)

När vi nu i vår läsning av psalm 132 – och i ljuset av dess antifon – ”tolkar andliga ting med Andens hjälp”, för att tala med Paulus, öppnar psalmen mot en verklighet som ”inget öga sett och inget öra hört och ingen människa anat, det som Gud har berett åt dem som älskar honom.” (1 Kor 2:9, 13)

Så blir Psaltaren den kristna mystikens födelseplats!