När världen krackelerar

Vi vet alla vad det är att känna sig desorienterad, att livet är ur fas. Det kan handla om uppenbara kriser: en brusten relation, ett förlorat arbete, ett ekonomiskt bakslag, en oroande läkardiagnos, förlusten av någon som stått oss nära. Eller om mindre händelser som gjort oss modlösa: en kritisk kommentar, ett negativt besked, en tillfällig sjukdom. Eller helt enkelt obehaget och oron inför känslan av en värld som krackelerar inför våra ögon: krigets och terrorns fasor, växande flyktingströmmar, en okontrollerbar pandemi, hoten från den globala uppvärmningen. 

Det är nu, när vi inte förnekar eller mörklägger verkligheten, det som gör ont och känns svårt, som Psaltaren kan bli vår väg inte bara till tröst men också hopp och läkedom. Till ett liv i sanning. Kanske är det först när vi bottnar i vår egen utsatthet som vi på allvar kan be Psaltaren.

Israels klagopsalmer ger oss ord för vår egen ödslighet och upplevelse av övergivenhet. Som i en av de mest berömda, den tjugoandra: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig.” Eller som i den korta psalm 13: ”Hur länge skall du glömma mig, Herre … Hur länge skall tankarna mala, mitt hjärta ängslas dag efter dag?” Eller som i den mest förtvivlade och hopplösa av alla psalmer, den åttioåttonde: ”Fasorna gör mig till intet, de omger mig ständigt.” 

Walter Brueggemann visar hur psalmer som dessa upprättar en länk mellan psalmistens klagan och den desorientering som vi upplever men inte alltid har ett språk för. När vi medvetet tar med oss psalmen in i vårt liv och låter den spegla vår egen förvirring, blir inte bara den länken tydlig. Vår utsatthet gör något med psalmen. Än mer överraskande: vi upptäcker hur vår erfarenhet har bearbetats av psalmen.